E säger alltid att allting händer av en anledning. Jag har tidigare haft svårt att förstå det, för vissa saker som händer är hemska, och ibland orättvisa. Men som han säger, brukar meningen alltid visa sig senare, ibland flera år efter händelsen. 

Jag tänker på våra två barn. Alla vet att vi inte haft det lätt med Niro. Det har varit en bergochdal bana av oro. Vad är meningen med det? 

Men jag tror jag förstår, såhär 3.5 år senare. Och meningen med Celine också, våran glädjespridare. 

När Celine föddes hade vi strax innan gått igenom ett missfall, just då kändes det som att livet gick sönder och ingenting skulle kunna lappa ihop det igen. Men så kom Celine, och fick oss att glömma allt det tråkiga. Med Celine föddes också känslan av hur det är att ha ett perfekt och rikt liv. Hon lärde mig vad kärlek i den renaste formen är. Hon lärde mig att jag är så lyckligt lottad och välsignad. Att livets mening är kärleken mellan en mamma och hennes barn. Hon lärde mig att skratta från hjärtat. Celine var busig redan i magen, vägrade vända på sig och satt med rumpan ner. Utanför magen kan hon sitta tvärtom. Hennes envishet i magen bidrog till planerad kejsarsnitt (hon visste nog att mamma var rädd för en naturlig förlossning). Allt var så magiskt och perfekt dagen hon föddes. 31 oktober, en solig frostig dag. Jag och E tog bussen till Danderyd på morgonen. Jag, han och min stora mage. Vi höll varandra hårt i handen och satt tysta. Log mot varandra och förstod inte att om några timmar skulle vi bli föräldrar. Vem var det som gömde sig därinne? 

På sjukhuset möttes vi av glad och trevlig personal. Tiden gick så sakta men ändå så snabbt. Plötsligt kom en sjuksköterska och sa: kom så går vi så ni kan bli föräldrar. Vi kunde inte sluta le. Jag var så nervös men förväntansfull. 

I operationssalen var det massa folk. Alla presenterade sig men jag vaken minns deras namn eller hur dem såg ut. E satt vid min sida och höll mig i handen. 

"Då börjar vi" sa någon. 

Det kändes som att allt var tyst. Vi väntade. Nervösa som fan. 

Plötsligt sa någon : 13.44...

Och därefter hörde vi det vackraste mörkaste bebisgråten i hela världen. Jag hörde någon sjuksköterska säga "vilka ögonfransar, och vilken pussmun"

Hon var sååå fin, och vacker och perfekt! Hon var min. Min egna lilla Celine.

Hon kom in i mitt liv och berikade den så mycket. Hon förde liv till vårt liv. Och skratt, och kärlek och glädje. Min fina tjej, tack för allt du lärt mig.