"Nu kan han få alla insatser han behöver. Allt han har rätt till. Du får försöka se på det så"

I all välmening tröstar mina människor mig så. Men. Ja, men, min klump i halsen försvinner inte av att han får rätt insatser. Min klump i halsen, den som vräker fram som tårar så fort någon säger "jag läste din blogg", den beror på det faktum ATT han behöver insatser. 

Jag vill inte att mitt barn ska behöva insatser. Inga stödpersoner, inga logopeder, inga arbetsterapeuter, ingen hab, ingenting. Jag vill bara slippa denna ofrivilliga värld vi välkomnats in i. Jag vill slippa lära mig det jag kommer behöva lära mig. 

Jag försöker vara positiv. Jag försöker se allt det positiva och inte fokusera på det svåra. Jag försöker låta bli att se alla statistik och diagram dem la framför oss. Jag försöker blunda för alla broschyrer om autism och intellektuell funktionsnedsättning. Jag försöker förskjuta bilden dem målade upp i mitt sinne, Niro som vuxen, men fortfarande barn. Det går på dagen, men på natten väller alla tankar fram. 

Jag vill beskriva den kalla kår som strålade genom min rygg när dem sa orden. Den äckliga känslan strax innan vi skulle in i rummet. Dem falska leendena. Hos mig, hos Ebi, hos läkaren och psykologen. Vi visste alla vad som skulle komma om en stund. Efter att vi satt oss ner, och tagit ett djupt andetag så visste vi att det skulle vara med en annan kännedom om vårt barn som vi skulle lämna rummet. 

Jag vet. Jag säger alltid att med utmaningar kommer det lärdomar. Jag undrar hur rik på kunskap jag kommer vara om 30 år.