Efter en kaotisk natt och en ännu mer kaotisk morgon har Niro äntligen somnat och min hjärna får andas lite tystnad. Jag sätter mig utmattad på soffan och tittar ut mot våran trädgård.

Ebbi är ute med Benni och Celines dova ”hi guys” när hon spelar in ”youtubevideon” som aldrig får publiceras hörs tryggsamt ner.

Mina ögon faller på dom röda äpplena i vårt äppelträd och det slår mig att det faktiskt är våra äpplen att plocka. Det slår mig att dagarna tar så mycket ifrån mig att drömmarna om ett hus och alla fantasier om att plocka sina egna äpplen, baka äppelpaj och koka äppelmos någonstans fallit bort. Tillsammans med idéerna om att plocka in stora kvistar och blommor att instagrampryda sitt hem med, fina dukningar till diverse högtider och även den idylliska bilden av att brydda kaffe varje morgon och läsa papperstidning.

Allt har fallit bort i huvudets mörka lilla förråd där fantasier samlas för att träda fram med sin närvaro periodvis när livet är enkelt.

Jag tittar på mina röda äpplen och funderar om jag ska ut och plocka dom innan dom faller till marken och äts av dom två stora hararna som lever fritt på vår gata. Men jag orkar inte det just nu. Och inte heller idag. Dom ser ändå så fina ut i min lilla drömträdgård som jag har kommit att ta för givet.