Stressmamman

Lite ointressant läsning om mitt liv. Vad som händer och inte händer. Lämna kommentarer, dem glädjer mig.

Utveckling

Publicerad 2018-04-25 20:37:13 i Allmänt, Jobb, Småbarnsliv, Tankar, Vänner,

Läste några tidigare inlägg jag skrivit. Jag var väldigt flitig. Läser dessutom hur jag i nästan alla inlägg radar upp alla måsten. Allt som skulle hinnas med. Heltidjobb, träning kl 6, träffa vänner, middagsbjudningar, städning, hab-kurser, sjukhusbesök osv osv. Bloggnamnet valdes väl under den vevan. 

Även om vardagen än idag ter sig stressigt, är det långt ifrån samma som då. Jag har blivit bättre på att låta saker och ting ha sin gång, att tacka nej till aktiviteter och kurser som inte är aktuella för vår livssituation idag.

Jag har försökt och jag försöker fortfarande att komma ifrån "duktig flicka/mamma"-syndromet. Skitsamma om det blir halvfabrikat. Skitsamma om disken får stå över en natt. Skitsamma om jag inte tränat på 1 månad. Skitsamma, sålänge stressen håller sig på avstånd. Stress är verkligen ett hemskt monster. 

Jag har blivit så disträ och glömsk. Om det inte finns nedskrivet i min almenacka så existerar det inte. E kan inte längre säga "jag sa ju till dig att jag skulle.." jo det kanske du gjorde men superhero-neg är gone with the wind och kvar finns denna senila lilla tant kvar. 

Men, once a stresser, always a stresser typ. Klart att det finns inom en, det här med att hinna i tid, göra bra ifrån sig, hålla vad man lovat osv. Jag jobbar på att hitta en balans.

Annars då? Vad händer i mitt liv. Min 1 år långa sjukskrivning har kommit till sitt slut och jag är sedan en månad tillbaka, tillbaka på jobbet med 100%. Första veckan kändes det som att en häst sparkat mig i huvudet och att jag blivit jagad av 100 vargar. Men sen, över en natt typ, vände det (kanske i samband med att solen behagade att visa sig) och allt känns så jäkla bra! Jag älskar att vara tillbaka på jobbet. Att dricka morgonkaffe och fixa mig inför jobb, att träffa klienter, att hjälpa våldsutsatta, att bolla med mina kollegor, till och med att sitta på möten hela dagarna. Det känna skitbra! Jag älskar mitt jobb.

Barnen går på förskola. Celine börjar förskoleklass efter sommaren. Niro ska upp till Älgarna förmodligen. 

Sommaren är runt hörnet och även om vi inte har någon resa inbokad (för jag orkar VERKLIGEN inte resa) så längtar jag så mycket efter lata sommardagar. 

Sen är jag också så glad över att vänner jag hade tappat kontakten med, är tillbaka in i mitt liv. Sånt ger mig verkligen energi. 

Just nu och just idag känner jag enorm tacksamhet över mitt liv och allt vad den innebär. 
(null)






Nej tack

Publicerad 2018-04-08 13:53:00 i Allmänt, Tankar,

Föreställ dig att du har ett bankkonto med pengar. Varje dag behöver du använda pengar när du ska göra saker. För att jobba, laga mat, städa, vara med barnen osv. Oftast går samma mängd pengar ut som det finns måsten. Alltså blir det inte över några kronor för "roliga aktiviteter". Vill man göra något kul, som att träffa vänner, gå på restaurang, gå ut och fika, gå på bio eller liknande, så kan man spara lite pengar på kontot varje dag för att ha råd med det en eller två dagar i veckan. Och när man sparar för någonting, så vet alla att man gärna inte vill spendera det på något man inte tycker om, eller prioriterar. Man blir kräsen med vilka aktiviteter man lägger sina sparade pengar på.
 
Man kan också välja att gå minus på kontot, att ta från pengar man inte har. Ta ett lån. Men som dem flesta lån behöver man då betala tillbaka med ränta. Det innebär också att man måste spara ihop pengar från sina dagliga aktiviteter. Jobba mindre, vara mindre med familjen, städa mindre osv, för att kunna spara ihop pengar till lånet + räntan. 
 
Precis så känns det när man är utmattad. Man har ork och energi för dem dagliga måstena, som att jobba, ta hand om barnen och laga mat. Men för att orka hitta på saker behöver man spara in, man behöver vila och samla ork. Sen att lägga den orken på en middag ute med sin partner, innebär ofta att man förbrukat sin sparade energi. Man måste återgå till nollläge igen för att orka. Man kan som med lån välja att gå minus på sitt energikonto, men det gynnar ingen. Varken en själv eller familjen som blir lidande. 
 
Nu efter 1 år av utmattning har jag lärt mig spara på krafterna. Lägga dem på rätt saker och på rätt människor. Jag har helt enkelt inte råd att förbruka energi på fel saker. Det är inte värt det att bli sängliggades en hel dag pga utmattning för att man hade svårt att säga nej. Många gånger tackar jag nej till roliga aktiviteter, det är för att mitt konto är tomt. Jag vill inte gå på minus. Jag vill aldrig mer gå på minus. 
 
 
 
 
 


Liknande inlägg

Celine

Publicerad 2017-02-23 09:34:59 i Allmänt, Barnen, Småbarnsliv, Tankar, Vänner,

E säger alltid att allting händer av en anledning. Jag har tidigare haft svårt att förstå det, för vissa saker som händer är hemska, och ibland orättvisa. Men som han säger, brukar meningen alltid visa sig senare, ibland flera år efter händelsen. 

Jag tänker på våra två barn. Alla vet att vi inte haft det lätt med Niro. Det har varit en bergochdal bana av oro. Vad är meningen med det? 

Men jag tror jag förstår, såhär 3.5 år senare. Och meningen med Celine också, våran glädjespridare. 

När Celine föddes hade vi strax innan gått igenom ett missfall, just då kändes det som att livet gick sönder och ingenting skulle kunna lappa ihop det igen. Men så kom Celine, och fick oss att glömma allt det tråkiga. Med Celine föddes också känslan av hur det är att ha ett perfekt och rikt liv. Hon lärde mig vad kärlek i den renaste formen är. Hon lärde mig att jag är så lyckligt lottad och välsignad. Att livets mening är kärleken mellan en mamma och hennes barn. Hon lärde mig att skratta från hjärtat. Celine var busig redan i magen, vägrade vända på sig och satt med rumpan ner. Utanför magen kan hon sitta tvärtom. Hennes envishet i magen bidrog till planerad kejsarsnitt (hon visste nog att mamma var rädd för en naturlig förlossning). Allt var så magiskt och perfekt dagen hon föddes. 31 oktober, en solig frostig dag. Jag och E tog bussen till Danderyd på morgonen. Jag, han och min stora mage. Vi höll varandra hårt i handen och satt tysta. Log mot varandra och förstod inte att om några timmar skulle vi bli föräldrar. Vem var det som gömde sig därinne? 

På sjukhuset möttes vi av glad och trevlig personal. Tiden gick så sakta men ändå så snabbt. Plötsligt kom en sjuksköterska och sa: kom så går vi så ni kan bli föräldrar. Vi kunde inte sluta le. Jag var så nervös men förväntansfull. 

I operationssalen var det massa folk. Alla presenterade sig men jag vaken minns deras namn eller hur dem såg ut. E satt vid min sida och höll mig i handen. 

"Då börjar vi" sa någon. 

Det kändes som att allt var tyst. Vi väntade. Nervösa som fan. 

Plötsligt sa någon : 13.44...

Och därefter hörde vi det vackraste mörkaste bebisgråten i hela världen. Jag hörde någon sjuksköterska säga "vilka ögonfransar, och vilken pussmun"

Hon var sååå fin, och vacker och perfekt! Hon var min. Min egna lilla Celine.

Hon kom in i mitt liv och berikade den så mycket. Hon förde liv till vårt liv. Och skratt, och kärlek och glädje. Min fina tjej, tack för allt du lärt mig.



Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela