Är våra barn som vi var?

(null)

(null)

Jag minns det som igår, kvällen innan jag skulle börja ettan. Jag låg sömnlös mestadels av natten och hade fjärilar i magen. På morgonen flätade mamma mitt hår, jag tog på mig min nya röda klänning med vita prickar och min nya fina ryggsäck. Jag var så exalterad och nervös. Mamma och pappa följde med och alla föräldrar stod runt om i vårat klassrum när vi satt där vid våra bänkar och sneglade på dem nya vännerna. Våran fröken Eva läste upp våra namn och vissa räckte upp handen lite försiktigt och andra mer självsäkert. Dem självsäkra var dem tuffa. Vi visste redan där och då vilka dessa var.  


Det var en solig morgon minns jag. Och det luktade liksom skola. Vi fick pennor och suddgummi och ett skrivblock. Allt var så nytt och spännande. Skolan, vännerna, miljön, doften, och känslan av att vara stor. 


Nu då? Känner våra barn på samma sätt? Världen är så materialistiskt att en ny ryggsäck och nya skor inte längre ger en WOW-känsla. Nya kompisar likaså. Ingenting är längre nytt för våra barn känns det som. Man har redan varit på alla ställen, via youtube och netflix och facetime etc. 


Nya kompisar träffar man på lekland, mcdonalds, på utflykter, playdates mm. 


Var finns den pirriga känslan. Får våra barn känna den? Är en ny ryggsäck lika spännande för våra barn som det var för oss. Eller har vi förstört dem genom att köpa nytt hela tiden. Vare sig det behövs eller inte så konsumerar vi varor, kläder, prylar hela tiden. Ingenting är längre nytt. Och om det är nytt så är det inte längre spännande. 


Jag vet inte, jag spelulerar. Vad tror ni? 




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: