Häromdag fick vi en gåva från våran deltidskatt. Det är grannens katt som Ebi och Celine valde att mata med en bit kalkon en gång. Sedan dess är vi dens fosterfamilj. Prinsessan heter den enligt Celine, Shiva enligt dens egen familj. Prinsessan verkar älska oss och trivs verkligen i våran sällskap. Även om Niro drar den i svansen och Celine tvingar den till mys och netflix. Den älskar oss så mycket att den hämtar offergåvor till oss. En morgon låg det en död mus utanför ytterdörren, och häromdag hämtade den en snok. En levande snok. Ja. Det stämmer, en jävla orm, med kapad svans. 

Jag skulle träffa en vän i stan men blev aningen sen pga paniken som utbröt i min kropp.

Jag ville ha en katt innan. Folk sa nej, den kommer hämta hem döda möss. Nu har vi fått både möss och ormar. Hur avsäger man säg ansvar från en katt?? 

Jobbar fortfarande och är lika pepp fortfarande (peppar peppar). En fördel med att ha haft utmattningssyndrom är att man lär sig att inte ta på sig för mycket. Inte hamna i gamla mönster av att säga ja till allt, allt man orkar och inte orkar. Det är så skönt att kunna säga nej ibland. Och ännu skönare när man slipper försvara och förklara sig. Bara nej. Punkt. 

I helgen unnade jag mig en hotellnatt med kompis. Jag skrattade så jag hade ont i mina kindben. Och jag åt så jag var nära att spy. Jag gick så mycket att mina fötter nästan ramlade av. Och jag sov så gott att jag knappt ville vakna. Nu har jag bestämt att jag ska göra detta lite oftare. 

Nu är klockan snart 22 och jag är slut som artist! 

Sov gott!