Imorse efter att jag skickat iväg Niro med en taxi som var 40 minuter sen, gick jag på en snabb promenad med Benni, innan jag slängde mig i bilen för att köra till jobbet.
Halvvägs framme på jobbet ringer telefonen med okänt nummer och på grund av morgonens försenade taxi svarar jag för ovanlighetens skull. Till min förtret är det taxiföraren som säger att han är framme vid skolan.
- detta är Niros mamma, inte skolan, förklarar jag
- aha, men jag har inte deras nummer
Jag blir aningen irriterad över att jag ska behöva agera telefonoperatör men säger att jag ringer skolan och meddelar att dom är framme. Sagt och gjort. Skolan är informerade om att Niro sitter i taxin och väntar på dom att hämtar honom.
Jag lägger på och försöker ta tillbaka tankarna till det akuta ärendet som väntar på mig på jobbet och samtidigt försöka lägga morgonens kaotiska stress bakom mig. Snart framme på jobbet ringer min telefon igen. Den här gången är det skolan.
- eh.. sa du satt Niro är framme, frågar en förvirrad och lite nervös pedagog
- ja? vaddådå? får jag fram samtidigt som en smärta slår hårt i min mage.
- han är inte här? Vi hittar inte honom...
Utan att tänka gör jag en livsfarlig u-sväng i en 60 väg där u-svägar varken är tillåtna eller säkra.
- vad menar du?? Var är han då? jag ringer föraren! hinner jag få fram innan jag slänger på luren på den stackars pedagogen
I morgontrafik, stress, oro och panik lyckas jag få fram chaufförens nummer och ringer upp.
- Var är du med Niro??
- Vi väntar utanför skolan!
- Vilken skola??
- *annan skola*
- Men det är fel skola! Hur är det möjligt att du åker till fel skola? han ska till *rätt skola*, säger jag så sansat jag förmår, även om chauffören säkert inte skulle hålla med
Samtidigt som vi är i samtal med varandra lyckas han få fram rätt adress och ber om ursäkt för sitt misstag då han är morgontrött.
Oacceptabelt, tänker jag men säger att han får åka till rätt skola och att pedagogerna väntar på honom där.
Vi lägger på och jag vänder tillbaka, den här gången mer lagligt, mot jobbet.
Magontet försvinner men istället hälsar migränen på ovälkommet.
Väl framme på jobbet slänger jag 2 Treo i en liten klunk vatten och tar det som en shot. Går in till fikarummet där kollegor äter fredagsfrukost ihop och tar en kopp kaffe i sällskap med dom.
Väl vid datorn kan jag inte släppa morgonens oro men försöker tänka bort det genom att scrolla igenom instagram innan jag påbörjar dagens arbete. Så ser jag att vloggen jag gästade i veckan har släppts och tittar lite snabbt igenom vad jag egentligen snackade om. Det enda jag minns är att jag pratade för mycket och att allt kanske inte var sammanhängande.
Hoppar lite i klippet och landar på minuten där jag säger något i stil med
"när man har ett barn med diagnos måste man ha ett otroligt starkt förtroenden för samhället och människorna som ens barn är beroende av"
...och känner hur väl det beskriver den lilla incidenten på morgonkvisten. Och hur det bara är en liten del av all förtroende vi behöver ha när våra barn inte själva kan skydda, eller förklara sig. Hur otroligt skört våra barns liv är när allting sker på tilltro och förtroende av andra människor.
Idag GICK Celine hem själv från skolan. Det tog henne 45 minuter eftersom det är en relativt lång sträcka. Både jag och Ebbi var fast på jobbet och hade inte möjlighet att hämta henne.
Jag ser skillnaden mellan mina barn. Den som på egen hand kan gå hem med flera gator att korsa och den som inte ens med chaufför och taxi är trygg i sin punkt a till b. Den som kan styra sitt liv och den som inte kan det. Det skiljer 12 månader mellan mina barn. 12 månader i tid betyder ingenting i våran värld.
Nu är det kväll och vi har helgen framför oss att fylla. Jag dricker ett glas vin, Celine är på basket och Niro fyller hemmet med någon form av gnäll jag inte kan förstå.
För att titta på vloggen kan du klicka här!
MENY
0