Niro, skolpojken.

Särskola. Hur tycker ni att det klingar? Jag gillar inte det, så jag kallar det för skola. Niro har fått plats på förskoleklass efter sommaren. Tänk att han redan är så stor! Jag kommer ha två skolbarn. Jag är så stolt över honom och mig och hela min lilla familj.
 
Rektorn från en skola vi varit och tittat på ringde mig igår och erbjöd plats till Niro efter sommaren. Det kommer vara klasser med 5-6 elever/klass, där varje barn har en egen pedagog. Lyxen. Läste ett inlägg på ett mammaforum nyss där en mamma hade panik över att hennes dotter skulle börja i en klass med 28 elever och 1 lärare och 1 lärarassistent. Jag tänkte två saker:
 
1: ja men ditt barn får gå i en "vanlig" skola.
2: fan va lyxigt med Niros klass. 5 elever - 5 pedagoger.
3: (bonustanke): hade hon velat byta med mig?
 
Jag är så glad över att han kommer få så mycket stöttning och rätt anpassad pedagodik.
 
För övritg slutar jag på mitt jobb nästa vecka. Jag har från dag ett älskat att arbeta med våldsfrågan, och hjälpa dem våldsutsatta. Men nu, ju närmare jag kommer till att avsluta detta kapitel känner jag en slags lättnad över att sluta. Det har varit många tunga ärenden, många som jag för alltid kommer bära med mig. Det ska bli skönt att dels arbeta med något annat, men även att arbeta 50%.
 
Statistik visar att föräldrar till barn med speciella behov oftare blir sjukskrivna för utmattning (check) men också att många måste/väljer att gå ner i arbetstid. Jag har reflekterat mycket över om jag verkligen VILL jobba 50% eller om jag gör det för att det bara är för mycket med allting. Och trots att det tar emot att erkänna det, så känns det som att jag behöver göra det nu. I alla fall tills dess att barnen är lite äldre. Sen tror jag inte att jag som person kommer att klara av att arbeta 50% under en lång period. Det kliar i redan fingrarna på mig och jag har fått flera mycket intressant erbjudanden för min fria tid. Jag har dock valt att avstå från dessa och låta mig själv andas. Att hinna vara ledig, hinna laga mat, hinna umgås mer med barnen och hitta tillbaka till mig själv och mina nya tanthobbisar.
 
Yes. Jag är officiellt en tant. Jag älskar att vara hemma. Jag beställer palettblad på nätet och tänker hur dem mår när jag är på jobbet. Jag gillar att städa. Jag gillar att lyssna på ljudböcker och jag gillar dokumentärer (mest om seriemördare förvisso. vilket oroas Ebi en aning). Tant.
 
Nu tar vi helg och hänger i hängmattan! 
 
Skål så länge