Det är sällan jag känner tillhörighet i någon specifik grupp/situation. Jag har ofta känt mig utanför i olika grupper och tillfällen under min uppväxt och vuxna liv. Jag är medveten om att detta är en känsla inom mig och inte nödvändigtvis behöver betyda att jag faktiskt Inte hört hemma där och då. 

 

Men, förutom att stöta på en skåning i Stockholm, finns det en annan sak som också får mig att känna mig så inkluderad och rätt! Och det är när jag träffar en annan funkisförälder. Alltså, känslan av eufori kan beskrivas likhet med att stöta på sin svenska granne på kinesiska muren. Oddsen känns lika små faktiskt. Men när det väl händer, sådär slumpmässigt, vill jag nästan krama personen. Jag känner mig så hemma i dem situationerna. Där vi kan prata om våra barn utan att tycka synd om varandra och bara förstå varandra. 

 

Idag när jag skulle lämna Niro på skolan, var det en bil bakom mig hela vägen. En truck, och föraren såg ut som en byggarbetare. En sliten man med skägg och trött look liksom. När jag svängde höger, svängde han höger, när jag svängde vänster svängde han vänster....och till sist när jag svängde in mot Niros skola, svängde han också in mot Niros skola. Och jag kände mig varm i hjärtat. Jag vet att det låter löjligt. Men jag tänkte, här är vi två helt olika personer, men vår gemensamma nämnare är den största i livet. Vi är båda funkisföräldrar och vi ska båda lämna våra barn på en träningsskola. Och det är en normalitet i båda våra liv, samtidigt som en del av oss önskar att vi kunde köra till någon av dem vanliga skolorna istället. Men här är vi ändå. Han lämnade av sin dotter, pussade henne och körde iväg. Och jag lämnade Niro, pussade honom och körde iväg. Och även om min tankeverksamhet var full av egna slutsatser var det precis så jag kände.

 

Det är en helt annan känsla att vara på Niros skola, att stöta på föräldrar där. Det är en känsla som många tar för givet. "du är förälder, jag är förälder" men hos oss blir det ytterligare en nivå där "du är förälder till ett barn som kräver mycket, jag är förälder till ett barn som kräver mycket". Och det ryms så mycket i den känslan. Den som vet den vet, ni andra kommer aldrig förstå. 

 

Med det sagt, tycker jag för övrigt att det är så tråkigt att jag inte får samma känsla av tillhörighet vid andra tillfällen, förutom när jag stöter på en skåning i Stockholm förstås.