”Jusste, du kommer idag…”
Sedan delegerade han till en stackars förbigående kollega”kan du följa med…ehm..Negar, upp och se vilket rum hon ska sitta i?”
Tillsammans med den förvirrade kollegan gick vi upp en våning på jakt efter ett kontor. Till slut ”hittade” vi ett tomt rum där extra stolar och bord förvarades. Där fick jag sitta. Efter att jag hade möblerat om. Där fick jag sitta och göra absolut ingenting eftersom chefen såklart inte hade beställt dator, mobil, inloggningsuppgifter eller bokat en kollega som skulle kunna introducera mig. Det varade inte så länge. Varken min lust eller min anställning. Jag sa upp mig efter 1 år. När jag idag kom till jobbet, med mina målade naglar, vigselring och vanliga kläder fick jag veta att jag kommer vara en del av ”vårdpersonal” och därför kommer behöva ta bort både nagellack och smycken. Håret ska vara uppsatt och jag ska gå klädd i scrubs. Att ha uniform känns som en befrielse men att inte få ha fina naglar och fina ringar behöver jag bearbeta (jag överdriver men ni fattar). Så efter jobbet, när min hjärna var smockad med information och mitt sociala batteri åkte jag direkt till nagelsallongen och (o)fixade mina naglar. Back to basic. Därefter har jag kommit hem och försökt hantera en trött och grinig Niro. Ebbi har produktionssättning på jobbet och kommer jobba natt. Jag räknar minuterna till läggdags. Min enda ångest inför jobbstart är insikten om att jag återigen går till att ha noll frihet, noll egentid. På dagarna är det jobb och därefter är det shift nummer 2, livet med Niro. Men det blir bra. Jag behöver bara sova lite. 🤎
1