Jag behöver platta till kurvan. Inte Tegnells smittspridningskurva. Utan funkismammakurvan. 

Måendet som pendlar upp och ner. Och ju högre upp en period går, desto djupare störtar man i nästa etapp. Under de senaste 6 åren har jag lyckats plana berg-och-dalbanas toppar och dalar, men helt platt är den sällan, om inte aldrig.  Det krävs inte mycket för att måendet ska neråt, men det krävs aktiv mental träning för att åter börja må bra. Lite som vikt, fast tvärtom. 

Jag har i alla fall lärt mig att när man börjar känna indikationer på att man är påväg åt ett mörkt mående, ska man försöka stoppa det i ett tidigt skede. Inte förtränga känslor och tankar, utan snarare ändra fokus. Men ibland går det inte. En liten tanke kan eskalera och plötsligt sitter man där, med ett glas vin i handen och framtidens alla mardrömsscenarion. Oro bortom rimliga proportioner. 

"Men ingen kan se in i framtiden" och "oroa dig inte" säger en del. Och ja, det stämmer. Ingen kan se in i framtiden. Men vi tilldelas olika livssituationer, och på så vis äger vi rätten till en del oro. Ibland behöver man oroa sig, grubbla och analysera sin situation ur 281 alternativa scenarion. Bara då kan man kanske släppa det. 

Och att släppa det, det är egentligen det viktigaste. Att få gråta och oroa sig är en rättighet som kommer med rollen som funkismamma. En period. Men sedan behöver vi släppa det. Till nästa gång som vagnen åker neråt och det pirrar till i magen igen.