Negars blogg -

Jag är ingen journalist eller politiker, jag är heller ingen sakkunnig eller expert inom ett visst område. Jag är en helt vanlig socionom. En socionom med inriktning på äldre och funktionsnedsättning. En socionom som inte låter arbetsplatsers vinstdrivande riktlinjer påverka mitt syfte.

Jag tror de flesta som väljer att bli socionomer gör det av anledningen att hjälpa människor, för det är vad rollen som socionom går ut på. Man träffar de människor i samhället som är i behov av hjälp, stöd och insatser i någon form. Vare sig man arbetar med missbruksproblematik, med äldre, med våld, med elever på skola eller med personer som har funktionsnedsättning. Ens roll som socionom är att ha kunskap om samhällsstrukturen och hjälpa människor till rätt insatser och ställen.

När jag arbetade med våld i nära relationer var det viktigt att jag lyssnade på kvinnan (oftast), litade på hennes oro och ord. Gjorde en riskbedömning och förklarade för henne vilka alternativa insatser hon kunde få. Exempelvis skyddat boende, hotell, ekonomiskt stöd, skyddade personuppgifter etc. Det var inte min roll att efter en riskbedömning säga: "du säger att han slagit dig 5 gånger, kontrollerat din telefon, han har hindrat dig från att sova och hotat att döda dig. Min bedömning är att fysiskt våld vid 5 gånger inte är tillräckligt för att du ska beviljas skyddat boende. Och hotat dig till livet, jo. Men han har ju faktiskt inte gjort det än. Hejdå lycka till"

Tänk om!? Tänk om jag hade misstrott mina klienter. "Det du beskriver är fruktansvärt jobbigt med det är normalt relationsansvar när du valde att bli tillsammans med en före detta kriminell så därför avslår jag din ansökan om skydd. Men du kan få en styrkekram".

Vet ni vad det är?
Diskriminering. Kränkning. Maktmissbruk.

Jag hade en fantastisk chef när jag jobbade med våld i nära relationer. Han sa alltid, ni handläggare ska INTE tänka på kostnaden, ni ska hjälpa klienten! Det är min roll som chef att tänka på kostnaden och ha den diskussionen med min chef. Han hindrade oss aldrig från att fatta mänskliga beslut baserade på den lag vi har att följa. Han försökte aldrig hitta kryphål för att försvåra det för klienten, tvärtom hittade han alternativa lösningar om vår kommun inte kunde bistå med den hjälpen.

Många säger "säg det till politikerna", men det är inte min roll att säga det till politikerna. Det kommer upp till politikerna om jag gör mitt jobb rätt, ekonomin går förmodligen back, min chef tar det med sin chef, och den chefen tar det med sin chef och den chefen tar det med sin chef som förmodligen är "politikerna". Men om jag som handläggare redan begränsas i mitt arbete för att ekonomin inte ska gå back, då kommer ju politikern aldrig får höra att pengarna inte räcker! För alla vill vara duktiga. Handläggaren inför sin chef, chefen inför sin chef osv. Alla är duktiga på bekostnad av den som behöver hjälpen. Och ingen förändring kommer att ske om personer i behov av hjälp skriker till politikerna, eftersom politikerna från sina anställda får höra "allt är under kontroll", vilket det inte är! Och den som behöver hjälp, har annat att tänka på än att dra en politisk kamp.

Min chef var jurist, kunnig på sin sak. Jag önskar att alla chefer hade kunskap och kompetens kring det dom arbetar med.

Att arbeta med funktionshinder och inte förstå att intellektuell funktionsnedsättning är livslångt, vilja ompröva beslut som om situationen ändras från år till år är pinsamt och okunnigt. Men framförallt är det en kränkning och förminskning av klienten. Det är en integritetskränkande process för en hel familj. Att om och om behöva förklara för en handläggare att "jo visst, han har fortfarande blöja. Det tar 11 minuter att byta varje gång. Han behöver fortfarande hjälp med påklädning, det tar 17 minuter och 8 sekunder etc", för att sedan vänta 3 månader med klump i magen. Vänta på eventuell indragning av assistanstimmar. Trots att barnet är äldre och behoven är större, trots att en cp-skada inte växer bort.

Brukarinflytande, det lärde jag mig när jag jobbade på ekonomiskt bistånd. Jag hade en fantastiskt kollega som hade blivit socionom av rätt anledning och lät ingen stoppa eller påverka hennes människosyn, inte ens applåder från chefen ifall hon lyckades spara in pengar åt kommunen. Hon lärde mig att alltid sätta mig bredvid mina klienter, inte mittemot. Hon sa: sätt dig bredvid, lägg fram frågeformuläret mellan er och gå igenom den tillsammans. Ställ inte frågorna som om det är ett polisförhör.

Vi som handläggare ska finnas där för klienternas skull, vi är bara ett verktyg mellan individen och lagen. Vi är inte lagen. Vi är inte lagens soldater. Vi är individernas rådgivare och assistenter. Vi ska förklara för klienten "vet du om att du också kan söka det här, det har du RÄTT till". Vi ska lita på individen, inte misstro hen.

I alla fall, när jag satte mig bredvid mina klienter, och lät dem själva i första hand fylla i frågorna, ställde följdfrågor och var genuint intresserad blev det helt annorlunda möten. Klienten kände sig trygg. Samtalen blev givande och hjälpen likaså. Jag förklarade för mina klienter hur lagen ser ut och hur vi måste bedöma och aldrig någonsin var det någon som inte förstod. För dem visste att allt dem har rätt till ser jag till att dom får, men vissa saker har man inte rätt till och det var helt ok.

I dagens samhälle är vissa rädda för myndigheter. Att kontakta myndigheter skapar oro, stress och ångest. Är det verkligen så det ska vara? Är inte syftet med myndigheter att hjälpa individen? Var och när någonstans försvann den tryggheten och varför?

Med det sagt, vad jag vill komma till är;

du socionom, som blint följer "kommunens riktlinjer" som du vet är en snävare tolkning av den faktiska lagen. Riktlinjer som är baserade på kryphål för att gynna din kommuns ekonomiska vinst, på bekostnad av kommunens individer som faktiskt behöver hjälp, tänk om. Tänk tillbaka till stunden du blev antagen till din utbildning och vad ditt syfte var då.

Inte tänkte du "äntligen kan jag neka folk insatser dem EGENTLIGEN har rätt till. Bara jag kan formulera mig bra"

Jag är säker på att ditt syfte var gott. Men sen kommer du till en arbetsplats där agendan redan är satt och mottot är "så har vi alltid gjort". Våga stå upp för det. Våga säga emot, för tro mig, du har lagen på din sida.

Gå till jobbet för dina klienters skull. För att underlätta livet för dom som har det tufft. Du har makt, missbruka inte den. Använd den rätt.