Jag: Oh nej, vad för dåliga grejer?
Celine: Typ att Niro kommer dö.
Jag: [oh no] Nej, Niro kommer inte dö. Varför tänker du det?
Celine: För att han har autism.
Jag: Men älskling. Man dör av inte autism. Du behöver inte oroa dig för det
Celine: Kan han dö av att han har ont i magen ibland?
Jag: Nej. Det kan han inte. Oroa dig inte för det. Niro kommer bli gammal precis som vi.
* Lång tystnad *
Celine: Det finns idioter. Typ dom som sköt Einar.
Jag: Ja?
Celine: Tänk när Niro är stor och han kan prata. Så kanske han går ut med sina kompisar och blir skjuten?
Och det är här någonstans jag tänker om jag ska förklara för henne att Niro inte kommer börja prata. Men det som med ännu större säkerhet inte kommer ske är att han inte kommer umgås i Einars kretsar. Istället klappade jag henne och förklarade att sådana tankar bara är dumma tankar och fantasier. Och att Niro kommer bo med oss och må bra för alltid. Den för alltid som är hennes trygghet. Men som är min ångest. Den för alltid som innebär att Niro kommer vara ett barn, mitt barn, för alltid.Då frågar hon: Vad händer när du och pappa dör?
Och vad fan ska man svara då? Att vi inte ska dö? För det funkar inte längre. Hon är förbi sånt trams.Så då sa jag det som vilken annan panikslagen mamma hade svarat: ”Då finns ju du?”
(Öh! Snacka om att belasta sin unge?)Och hon sa: Ja men när jag dör då?
Och jag kände att det blev way to deep (och depp) godnattstund och sa: NU FÅR DU FAN GE DIG! Neeej jag skojar! Så sa jag självklart inte, utan jag BYTTE SAMTALSÄMNE. För sån är jag! Jag reflekterade över vårt samtal sen. Och blev framförallt ledsen över hennes väntan på att Niro ska börja prata. Den sorgen väger tyngst. För hon väntar. Och har väntat hela tiden. När hon var liten brukade hon hitta på att hon hörde Niro säga ”mamma”. Sen började hon fråga vad jag tror att hans första ord kommer bli. Och nu ibland går hon fram till honom och säger: ”Niro, säg Celine. Ceeee-lin” Älskade unge. Lev väl ❤️
1