Sist jag skrev efterfrågade jag ett nytt bloggnamn. På grund av bristande intresse från er sida behåller jag detta och vill heller inte höra några klagomål. Förvisso valdes namnet när jag var som allra mest stressad (strax innan en långtidssjukskrivning) men jag skulle inte vilja påstå att den är helt icke aktuell idag. Även om jag utåt framstår som den mest harmoniska person du mött *ironi* så finns det dagar, speciellt morgnar då bloggnamnet gör sig rätt. Nog om det. Stressmamma once, stressmamma always typ.

 

Jag har inte alls vetat vad jag ska skriva om, även om det kliat i fingrarna och jag velat skriva långa inlägg. Hur intressant är det att läsa stycke efter stycke om ingenting? Lite som du gör just nu. (OBS: fortsätt inte läsa om du är ute efter good content).

 

Sedan sist är det mycket som hänt. 2020 har kommit. Australien har brunnit, Iran (no more comments om den saken) osv osv. Massa hemskheter. 

 

Januari är fortfarande inte slut. Så alla som hade nyårslöften om att "en gång i månaden ska jag ..........", hinner fortfarande trycka in det i januari utan att förstöra för resten av året. Själv hade jag tänkt läsa en bok i månaden minst. Jag är klar med januariboken. Läste "Gunillas man försvann: en sann historia". Och precis som namnet lyder så försvinner Gunillas man, i massor av år. Så, inget revolutionerande. Lite långttråkig. Om ni har en bra februaribok att rekommendera så hojta till. 

 

Vidare då. Vi har haft en tuff period med Niro. Han har haft besvär med magen av okänd anledning under en lång och påfrestande period. Mest jobbigt för honom såklart, men jag ska inte sticka under stol med att mitt tålamod försvann någongång i slutet av 2019 och har inte synts till sedan dess. Alla prover visar bra, vilket i sig är mycket jobbigt. Hade man vetat hade man kunnat göra något. Vi har massor av nya tider inbokade i kalendern längre fram, men dem orkar jag inte ens tänka på. En dag i taget. 

 

Celine är fortsatt världens roligaste tjej. Hon spexar och får oss alla på gott humör. Hon har blivit så stor och tycker att saker och ting är "nice" och frågar hur många "likes" jag fått på min senaste bild. Hon fixar nya frisyrer på sig själv dagligt, sminkar sig ibland och känner sig mycket äldre än Niro. Häromdagen, en tisdagkväll, när Niro somnade kl 19 hämtar hon glass från frysen och säger "äntligen somnade han så vi kan äta lite glass". Som om hon får men inte han, för han är ett barn fortfarande. Hon pratar med honom på ett annat sätt också. Hon frågar och svarar åt honom, har en dialog med honom där hon representerar båda. Det är så fint och sorgligt på samma gång. Jag försöker att inte gräva djupt i dem tankarna, för gör jag det blir det svårt att ta sig ur den mörka hörnan i hjärtat. 

 

Sen har jag mina två jobb som jag jonglerar, det är stundtals kul och stundtals påfrestande. Allt beror på dagsformen. 

 

I februari ska vi resa bort och det är lite ljuset i tunneln. Ska bli skönt att vara på plats men ser verkligen - VERKLIGEN - inte fram emot resan dit och tillbaka. 

 

Nya personer har kommit in i mitt liv. Personer som borde varit i mitt liv för länge sedan. När jag kände mig som mest ensam och sårbar, Niros första levnadsår. När alla andra hade barn som följde normen och klagade över sömnbrist och amning, då, då borde jag haft min nya vän i mitt liv. För att känna att jag inte är ensam och att allting kommer bli bra även om allt fortsätter att vara skit.

 

Har fått kontakt med gamla personer från förr också. Sånna som man tappat kontakten med men som sen i mogen ålder känt, men hallå, den där personen. Make room in ur life. Det känns skönt. 

 

Så mitt sociala nätverk ärk utökas men samtidigt minskar energinivån och timmarna på dygnet känns också mycket kortare (eller är det bara jag?). 

 

Jusste, jag påbörjade även viktväktarna på nytt. Det varade en vecka. För jag kom in i min "du lever bara en gång, njut"-mentalitet. Som jag egentligen ständigt befinner mig i. Men ibland kanske jag borde stoppa min "unna dig själv en semla"-personlighet.

 

Zumba. Jag har börjat på Zumba. På måndagar kl 20 händer det. Det är ett av mina sämre beslut här i livet för att jag är kass på det, och jag har inte någon kondition att skryta om. I motsats till resten av klassen som är i ålderspannet 14-110 år (alla bättre än mig). Men det får gå ändå. 

 

Dåså. En update. 

 

Lev väl!