Ebbi hade en konversation med Celine tidigare idag. Han sa: "jag pratade med mamma, och mamma sa en del bra saker"

 

I min värld skulle jag fråga: "vad sa mamma då?"

Men Celine sa: "vad sa du då?"

 

Det innebär att konversationen mellan mig och Ebbi var orelevant för Celine. Hon pratar med Ebbi och det är där hennes fokus är. Det är hans behov och perspektiv som hon prioriterar i samtalet, framför något annat. 

 

Jag har tänkt mycket på det där med att vara en bra lyssnare. En del barn behärskar det där med att lyssna närvarande. I alla fall Celine gör det och det lär mig en del. Jag ifrågasätter mig själv, hur jag lyssnar och hur jag pratar. 

 

Tänk om vi vuxna också lyssnat på det sättet. Ställt frågor, frågor som rör berättarens perspektiv. Frågor som tar oss djupare in i samtalet istället för framåt, till nästa ämne. Om vi slutade komma med egna erfarenheter, komma med råd. Tänk om vi slutade komma med egna funderingar och kidnappa konversationen. Tänk om vi var bra lyssnare. Att vi genuint undrade hur personen mår när vi frågade "hur mår du?". 

 

Tycker också att  vi vuxna har bråttom. Bråttom att komma vidare till nästa ämne. Ett samtalsämne måste snabbt leda till något annat för när du sa äpple tänkte jag på elefanter och det - m å s t e - jag bara berätta om. Vi har svårt att stanna kvar i samtalsämnet en stund. Ställa följdfrågor, undra, bry oss - på riktigt bry oss. 

 

Vi är skitdåliga på kommunikation, på samtal. Nästan alla är dåliga på det. Fundera på om du skulle tycka att det är givande att ha en konversation med dig själv. Avbryter du? Är du disträ? Kidnappar du samtalet? 

 

Reflektera över sitt sätt att hållsa samtal. Pratar du för snabbt, eller för osammanhängande? 

 

Jag tror att man kommer långt genom att lyssna. Aktivt lyssna. Som barnen...

 

...förutom när det är läggdags förstås. 

 

 

Boktips i detta ämne: 

Konsten att lyssna - Annika Telléus