Jag har precis landat på jobbet, hämtat kaffe och startat datorn. När jag kliver in på mitt kontor är det som att jag förtränger mitt egna liv och träder in i rollen som ska hjälpa andra i deras liv.

Hinner knappt ta en klunk av kaffet innan jag får syn på min telefon och ser att jag har 2 missade samtal och 1 sms från Ebbi.

”Snälla inte vab, snälla inte vab” hinner jag tänkte medans jag öppnar smset och ser

”Var är Niros skor? Och fyllde du i lappen?”

Jag ringer upp istället. Orkar inte skriva.

- det var du som hämtade honom igår så du borde veta var hans skor är. Och ja, jag fyllde i lappen. Men det är ohållbart att taxin plockar upp honom så sent. Det är ju fortfarande semestertiderna dom kör efter, säger jag

- ja, snälla kan du be skolan ändra så snart som möjligt…*tystnad-*…. fan, provtagningskitet har kommit för några dagar sedan också, vi måste ta proverna på Niro och skicka in dom, svarar Ebbi.

- ja. Och jag måste boka tid med skolan för ett möte. Och förnya recepten på 1177. Måste också ringa hans läkare och fråga om den nya medicinen, fortsätter jag

- mmm. Och Celine behöver regnstövlar. Jag gick på långpromenad med Benni men får väl åka hem vid lunch, säger Ebbi lite frånvarande och osammanhängande samtidigt som han kör.

- ja. Och det där med luftvärmepumpen får du inte glömma, påminner jag.

- ah fuck! Asså hur fan ska man hinna!? Suckar han förtvivlat.

Jag känner det han känner. Den överväldigande känslan av allt som måste göras där ingenting går att prioritera upp eller ner. Den överväldigade känslan att bara en bråkdel av alla våra måsten är mer än nog, mer än vad våran tid och ork räcker till. Och då har vi bortsett ifrån gräset som behöver klippas, trädgården som behöver packas ihop inför hösten, alla smutsiga fönster som behöver tvättas, hemmet som behöver städas, tvätten som behöver tvättas, kylen som behöver rensas (och fyllas), kläderna som behöver rensas, bilar som behöver kollas, skräp som behöver kastas.

När tankarna vandrar dit blir det alldeles för mycket. Alldeles för mycket.

När jag går på promenad med Benni på kvällarna tittar jag in i folks fina trädgårdar. Trimmade gräsmattor, höstväxter, fina träd, rustika utemöbler och lagom med både ogräs och fallna frukter som stör. Ibland åker en robotgräsklippare runt som en full liten manick och skapar en illusionen av ett perfekt hem. Jag tittar och beundrar. Längtar till pensionen när jag också har tiden att få min trädgård att se intalande ut, i motsats till den djungel jag har att erbjuda nu. Men inser också att kanske inte ens vid pension kommer jag orka det. Jag kanske bara ska ha en kaotisk trädgård och vara nöjd med det.

- i alla fall. Jag har möte nu snart så jag måste gå. Men vi hörs sen. Puss älskar dig, säger han i luren och drar tillbaka mig från tankarna.

- puss puss, svarar jag och lägger på.

Sen återgår jag till min kaffe och min dator. Sen återgår jag till min förnekelse av alla måsten och går och hjälper patienterna med deras måsten.