När Niro vaknar på morgnarna så brukar jag väckas av ljudet av hans släpande små fotsteg mot parketten. Det är ett jättemysigt ljud och jag brukar höra på tyngden av steget om han vaknat på ”rätt” sida eller inte.

Mindre mysigt är det när jag hör dessa ljud kl 2 på natten. Och ännu mindre mysigt när dom är kombinerade med en täppt Niro. Då vet jag att inte bara natten är störd, utan hela veckan.

För en timme sedan väcktes jag av det, det sistnämnda. Jag väcktes ur min fina dröm. Jag drömde om Elton. Elton med dom blå ögonen.

Elton brukade fylla mitt flöde på Instagram. Hans mamma brukade lägga upp klipp på hans subtila leende, hans blå ögon och pussattackerna hon brukade ge honom. Jag saknar Elton så mycket i mitt flöde. Han gick bort för ett år sedan. Och även om jag aldrig fick träffa Elton saknar jag honom.

Han är ett av alla dom barn som försvunnit från mitt flöde. Mitt flöde av funkismammor vars barn nu inte längre finns hos oss.

Sidra som brukade göra roliga miner. Roy som skickade brev till hela stan för att deklarera att han ska bli storebror. Della som hade det vackraste håret. Tom som påminde mig om Niro. Och så många fler barn. Barn jag saknar utan att ha träffat.

Och jag brukar tänka att funkislivet inte bara har dom svårigheter som krävs kring det praktiska, utan även så mycket svårigheter mentalt. Dom som förlorat sina barn och får leva med sorgen. Dom som oroar sig för sina barns framtid. Det finns så mycket trötthet, vanmakt och sorg som är osynligt. Utöver det som föräldrar väljer att dela med sig av.

Jag önskar alla aspekter togs i beaktande när man beslutade om insatser till familjer. För barnets skull. För föräldrarnas och syskonens skull. Att man såg utöver det praktiska och försökte förstå även det mänskliga.

Att man inte jämförde med normalt föräldraansvar eller med ”normala” barn. För ingenting är normalt. Det är inte normalt att vakna kl 2 med sin 9 åring flera nätter i veckan, det är inte normalt att tonåringar har blöja eller inte kan prata. Det är inte normalt att föräldrar inte känner livslust pga den enorma belastningen. Men framförallt är det inte normalt att barn dör. Det är orättvist. Det är fel. Och en liten jävla kompensation borde väl rimligtvis vara lite avlastning i ett land som Sverige.

Avlastningen skulle förstås inte ta tillbaka Sidra, Della, Roy, Tom, Elton eller dom andra små änglarna. Men det skulle gett deras föräldrar tid att njuta ordentligt av deras lilla stund på livet. Istället för att jaga stöd. Jaga avlösning. Jaga utrymme att få vila och att få vara normala föräldrar.

Elton. Jag saknar dig och dina vackra blå ögon.