Jag börjar bli så innerligt trött på att behöva försvara min kompetens och kunskap. Det är inte få gånger folk ska fråga ”har ni testat *insert valfri självklarhet*”.

Självklarheter kan vara:

⁃ överklaga

⁃ söka igen

⁃ söka annan insats

⁃ kontakta chefen etc etc

Häromdagen kom en person fram till mig som själv inte har barn med diagnos och heller inte någon utbildning kring det. Hon tog för givet att jag inte vet någonting om insatser och samhällsstöd efter 9 år med ett funkisbarn.

Hon sa att hon skulle fråga sin vän, som också har ett barn med diagnos (såklart alla känner någon) vad dom har gjort för att ”få insatser”.

Till en börjat höll jag det artigt och sa att hon inte behöver fråga. Ärenden är individuella och kommuner likaså. Det finns inga tips hennes kompis kan ge mig…

Hon fortsatte truga - hennes kompis barn hade minsann massor av insatser och kompisen visste vad som behövde göras…

Eftersom detta var ca 58e gången samma person på eget bevåg, och utan min önskan, skulle ”hjälpa mig” försvann min artighet tillsammans med min jante-nerv och ersattes av en sorts självgod attityd.

”Jag ÄR experten! JAG vet vad som behöver göras! Jag är utbildad socionom med funktionsnedsättning och äldre som inriktning, jag har 10 års erfarenhet av funkislivet, jag driver opinion i frågorna och jag har MASSVIS av storys, erfarenheter och tips från andra i samma situation! Du behöver inte fråga din kompis om hjälp åt mig. Jag vet allt jag behöver veta, jag har gjort allt som behöver göras. Problemet är inte jag! Problemet är systemet, makthavarna, orättvisan. Det är det jag belyser. Läs det jag skriver. Jag behöver inte att din kompis ger mig tips. Insatser är inget som ges till den som kan tips eller tricks, utan det är rättigheter som delas ut som lotteri. Jag är utbildad, passionerad och engagerad - jag behöver inte tips, jag GER tips., sa jag.

Och det är så jävla viktigt att få det sagt.

Jag är expert. Ofrivilligt. Men ändå en expert.