Stressmamman

Lite ointressant läsning om mitt liv. Vad som händer och inte händer. Lämna kommentarer, dem glädjer mig.

Rik

Publicerad 2018-11-22 19:47:38 i Allmänt, Funkis, Funkismamma, Småbarnsliv, Tankar, Vänner,

"Nu kan han få alla insatser han behöver. Allt han har rätt till. Du får försöka se på det så"


I all välmening tröstar mina människor mig så. Men. Ja, men, min klump i halsen försvinner inte av att han får rätt insatser. Min klump i halsen, den som vräker fram som tårar så fort någon säger "jag läste din blogg", den beror på det faktum ATT han behöver insatser. 


Jag vill inte att mitt barn ska behöva insatser. Inga stödpersoner, inga logopeder, inga arbetsterapeuter, ingen hab, ingenting. Jag vill bara slippa denna ofrivilliga värld vi välkomnats in i. Jag vill slippa lära mig det jag kommer behöva lära mig. 


Jag försöker vara positiv. Jag försöker se allt det positiva och inte fokusera på det svåra. Jag försöker låta bli att se alla statistik och diagram dem la framför oss. Jag försöker blunda för alla broschyrer om autism och intellektuell funktionsnedsättning. Jag försöker förskjuta bilden dem målade upp i mitt sinne, Niro som vuxen, men fortfarande barn. Det går på dagen, men på natten väller alla tankar fram. 


Jag vill beskriva den kalla kår som strålade genom min rygg när dem sa orden. Den äckliga känslan strax innan vi skulle in i rummet. Dem falska leendena. Hos mig, hos Ebi, hos läkaren och psykologen. Vi visste alla vad som skulle komma om en stund. Efter att vi satt oss ner, och tagit ett djupt andetag så visste vi att det skulle vara med en annan kännedom om vårt barn som vi skulle lämna rummet. 


Jag vet. Jag säger alltid att med utmaningar kommer det lärdomar. Jag undrar hur rik på kunskap jag kommer vara om 30 år. 




(null)












Jag är stolt!

Publicerad 2018-11-17 21:26:27 i Allmänt, Barnen, Småbarnsliv, Tankar, Vänner,

Jag kan nu med stolthet titulera mig som funkismamma. Jag har ju varit det sedan dagen jag fick äran att bli mamma till Niro. Men den officiella titeln fick jag i förra veckan i samband med diagnoserna. Nu är det svart på vitt. Nu är det bekräftat. Alla mina rop. Alla mina samtal. Alla mina möten. Alla mina argument. Alla mina tårar. Alla mina "inte nöja mig", har nu lett till att vi äntligen efter 5 års väntan, fått diagnos. 


Bakom alla glada "KNUT"-inlägg" som jag delade på instagram, vill jag erkänna, låg en djup oro och rädsla. Rädsla över att mina värsta farhågor skulle besannas och oro inför framtiden. 


Jag har alltid vetat att det är något speciellt med Niro. Och att vården dröjt så länge med att hitta "vad", använde jag som en anledning till att tro att det inte är så farligt. Och att allting kommer lösa sig. Inte det faktum att vården brister, och dem diagnoser Niro nu fått, borde varit satta för x antal år sedan. 


Jag frågade, hur det kommer att ett barn med så omfattande problematik som Niro, har behövt få vänta 5 år på deras "självklara" diagnoser? Dem hade inga svar. Jag har inga svar. Jag har bara en djup sorg över att dem brustit och att vi tappat 3 år av rätt insatser åt Niro. Jag har en djup sorg över att Niro behövt anpassa sig efter vår värld, när det borde varit tvärtom. Han har fått lära mig, istället för att jag ska lära honom. Han har lärt mig allt jag är idag. 


Är jag tacksam, är det på grund av alla motgångar han klarat. Är det arg, är det för alla konflikter jag fått ta. Är det stark, är det för alla utmaningar han fört med sig. Är det trött, är det för alla sömnlösa nätter. Är det lycklig, är det för att jag är vald som hans mamma. 


Min son har autism och intellektuell funktionsnedsättning. Det innebär, enligt diagnosernas djupare förklaring, att Niro inte kommer "hinna ikapp" såsom jag önskat och bett om så SÅ många nätter. Det innebär att han lever i en egen liten värld, som jag vet är fylld med kärlek och skratt. Det innebär att han inte kommer prata. Alla morgnar jag vaknat och drömt att han sagt sitt första ord, kommer fortsätta vara drömmar. Men jag tröstar mig med att om vi inte kan prata i detta liv, kommer vi ha djupa konversationer i nästa. 


Det innebär också att han nu kommer få rätt hjälp och rätt insatser. Jag hoppas det. För brister fler personer i sin kompetens kommer denna tigermamma hugga sönder och samman allihopa. Jag orkar inte vara trevlig och snäll för att få rätt till saker som är mina. 


Med det sagt, så är Niro, Niro! Han är glad, snäll, lekfull, aktiv. Han gillar choklad, plastlådor, brottas med Ebi, sin stora vita kudde. Han älskar att åka bil, att dansa, att hålla handen och gå låååånga promenader, sin briohund och mycket mer. 


Hans skratt ekar i allas hjärtan. Hans godhet och snälla blick likaså. Han är världens bästa unge och jag är stolt och lycklig över att få vara hans mamma. Han är en krigare och har lärt mig att kämpa tillsammans med honom. 


Niro betyder styrka och han är definitionen på styrka. Han är min styrka. 

(null)


Liknande inlägg

Vattentjuvar

Publicerad 2018-10-08 08:32:07 i Allmänt,

Energitjuvar det första du träffar på morgonen. Hur kan man slippa falla i fällan av att låta dem tjuva energi från en? Det är som att du har en kanna vatten varje dag, och det första som händer på morgonen är att en vattentjuv kommer och dricker upp halva din kanna, utan lov eller utan respekt. Hur är det då tänkt att man ska klara av resten av dagen. Det är klart att man vill dela med sig av sitt vatten, men man vill själv välja, både person och mängd.

Den mest provocerande typen av energitjuvar är dem som efter sin stöld är lättade och glada. Som om dem lägger över alla sina bekymmer för dig att bära. Det är den lite narcissistiska typen, den som utan dåligt samvete dricker ditt vatten.

Det finns dem som beklagar sig för dig samtidigt som dem tjuvar ”men oh, här sitter jag och dricker ditt vatten. Du kanske behöver allt för dig själv idag? *fortsätter dricka*”

Och så finns det den ärliga men kaxiga ”oh va skönt att jag fick dricka ditt vatten! Höll på att törsta ihjäl! Lycka till med den lilla droppen som jag lämnade kvar! *Kaxig blinkning*”

Oavsett vilken typ av tjuv man möter, kvartstår det faktum att ditt vatten blir stulet. Det vatten som finns kvar kanske räcker halvvägs under dagen (under förutsättning att du inte stöter på fler vattentjuvar under dagen) och när du sedan kommer hem efter en lång arbetsdag är din kanna tom. Vad händer då? Beroende på hur törstig du är, kanske du själv blir en vattentjuv på kvällen. Du kanske snattar lite vatten från din partner eller dina barn?

Om inte den där tjuven hade fått ta ditt vatten imorse, då hade du kommit hem med lite vatten kvar i din bägare. Och kvällen hade sett lite annorlunda ut, lite bättre, lite mysigare.

Men det finns ett litet kryphål. Man kan fylla på sin kanna under dagen. Men det krävs lite övning om man inte redan behärskar tekniken. Tekniken är både lätt och svår, lite beroende på hur man är som person. Men, när det kommer en tjuv till dig och du ser att hen precis ska sträcka sig mot din kanna, säg då ” oh nej, tyvärr. Idag behöver jag all vatten för mig själv”. That’s it! Det är tekniken. Bara säga Nej. Du behöver inte ens förklara varför du behöver ditt vatten. Tjuven borde fatta det själv. Att vi alla behöver vatten. Och för varje Nej du säger till en vattentjuv fylls din bägare på med några droppar.

Ta vara på ditt vatten och dela med dig med dem som delar med dig!

 

Bildresultat för energitjuv

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela