Eftersom min hjärnas komplexitetsområde har rubbats i veckan kommer detta inlägg vara i punktform, helt orelaterade till varandra.
Andas in, andas ut - äntligen är julen slut. Trodde jag.
I morse gick jag upp med Niro i sedvanlig ordning kl 5.30. Klädde på honom, fixade te till honom, kaffe till mig. Borstade hans tänder, hans hår och gick 382748 steg tillsammans med honom, i väntan på skoltaxi. Jag var så trött och tänkte att jag ska sova så fort han har åkt. kl 8.05 stod jag vid köksfönstret och spanade efter taxin. Spanade, spanade, spanade...samtidigt som en liten tanke viskade
"tänk om det är en röd dag idag?"
" nej men då dör jag", viskade den andra rösten
"jo men kolla, det är ju helt dött ute", viskade den första rösten.
Och där stod jag i ca 10 minuter och lyssnade på tjafset i mitt huvud innan jag googlade "25 december röd dag?" och fick upp "annandag jul".
FAAAN. Jävla jul som aldrig tar slut!!
Jag observerade i år att instagram inte bara var fyllt med lyckliga julfamiljer med perfekta jular, granar och familjer. Jag märkte att det var flera som hade en dålig jul också. Spenderade julen på sjukhus, ensam med magsjuka eller utan släkt och vänner. Och det är ju förstås jättetråkigt men jag funderade om det beror på att folk börjat dela med sig av alldagliga och dåliga jular också på sociala medier eller om det bara råkade vara så i år. Jag hoppas på det förstnämnda. Det känns trösterikt att inte känna sig ensam.
Igår på juldagen hade vi avlösare hemma. Ebbi var iväg och hade planer på kvällen och jag hade tänkt ta en lugn kväll efter dom senaste dagarnas sociala baksmälla. Det blev allt annat än en lugn kväll. Niro var på sitt sämsta humör vilket innebar att avlösaren egentligen var överflödig. Jag var tvungen att hantera Niro och trolla med alla medel jag kunde för att han skulle bli nöjd. Vilket han blev efter ca 2 timmar. 1 timme innan avlösaren skulle sluta.
Perfekt, tänkte jag och slängde mig på sängen för att vila en stund. Plötsligt hörde jag en smäll och sprang upp snabbare än jag någonsin tidigare sprungit.
Det visade sig att avlösaren hade halkat och ramlat med en skål yoghurt i handen. Tappat skålen och alltifrån tak, väggar, gardiner, möbler, fönster och Niro var täckt i yoghurt. Det gick bra för avlösare, inga brutna ben.
Men där försvann alltså sista timmen av avlösning som jag fick spendera med att duscha Niro och hjälpa till att rengöra yoghurt från väggar och tak.
Celine fick en kamera i julklapp och blev så glad att hon började gråta.
Jag funderar på att börja brodera. Känns avkopplande.
Jag har fått två roliga erbjudanden som jag ser mycket fram emot. Den ena innefattar att jag håller ett tag på internationella kvinnodagen och det andra innebär att jag får prata LSS i riskdagen. Hur jävla stort?
I januari ska jag vara med i en podd och prata om mina förlossningar! Det ska också bli jättekul och lite läskigt.
Jag följer fortfarande den hemska och hoppfulla situationen i Iran. Folk mördas, torteras och avrättas dagligen samtidigt som omvärlden blir tystare och tystare. Det är så frustrerande och maktlösheten är bedövande.
Klockan känns som 20 men är bara 18 och jag längtar till läggdags.
MENY
3