Jag letade efter en gammal bild idag bland mina uppladdade bilder på facebook. Jag fick scrolla flera år bakåt för att hitta just den där svartvita bilden på mig och Celine. Medans jag scrollade var det nästan så att jag lyckades luraa mig själv. När jag kom till år 2013 och bilderna från Niro innan och Niro efter sina skalloperation delades, undrade jag i mitt stilla sinne om jag verkligen var så glad som jag såg ut på bilderna. Och eftersom jag har insideinformation (i dubbel bemärkelse) vet jag att det inte var så. Jag var knäckt, jag var olycklig och orolig. Men på bilderna ler jag.
Jag kom att tänka på hur lätt det är att lura en hel värld. Ok, världen är en överdrift, men en hel omgivning i alla fall. Hur lätt det är att med ett leende och några inövade ord få alla att tro att allting är fint. En "bebisbubbla". Och så hemskt och skadligt detta dubbelspel är. Att utåt visa sig glad, nöjd och tacksam, men inom sig byta ihop och ångra massor av saker.
Tänk om vi hade haft ett öppnare samhälle, ett mer förstående samhälle. Tänk om anknytningssvårigheter var en del av det vanliga att prata om, psykisk ohälsa, ensamhet, skuld och skam likaså. Hur mycket bättre vissa hade mått.
Jag hittade den svartvita bilden på mig och Celine. Den bilden ljuger inte. Där är jag glad faktiskt. Jag älskar bebisen i mina armar. Jag är gravid också. Allt kändes fint den dagen, oron hade inte ännu satt sina klor i mig. Vi hade fått Celine som var bokexempel på hur ett barn "ska" vara, i alla fall om man utgår från alla bebisförberedande böcker. Första bebisen. Allt stämde. Hon åt bra, somnade lätt, log ofta, var gullig - perfekt faktiskt. Jag sov och återhämtade mig och kejsarsnittet läkte fint och snabbt. Jag och Ebbi var fortfarande superkära och inga tjafs om tidiga morgnar och vakennätter hade infunnit sig. Vad fan snackade alla ens om? Antingen ljög alla eller så var jag jävligt duktig på detta, tänkte jag i hemlighet.
[caption id="attachment_2088584487" width="960" height="960"]Lycklig Negar[/caption]
Och om det ska vara såhär lätt att ha ett barn, då klarar vi fan flera stycken på raken.
Sen kom Niro och tog ner mig på jorden. App app app, sa han. Inte fan ska du få sova. Ditt nya sår ska inte läka. Oro måste du känna. Nu åker vi ambulans mamma, jippi, sa han. Här har du mamma, fortsatte han, din naivitet måste förgöras! Och vet du vad mamma, du ska också lära bli bättre på att se inom dig själv. Du ska sluta tro att allting är så lätt. Jag finns nu mamma, för att du ska känna efter hur du mår. För att du ska våga prata om dina rädslor och din oro. Du ska våga prata, berätta. Allt det sa han, med sin ankomst. Min Niro.
Och som han lyckades. Få mig att tänka - på mig själv och om mig själv.
Sen sa han, vet du vad mamma, du ska lära dig att förstå kärlek utan ord. Du ska lära dig att orden bara är ord och att det finns annat som är viktigare. Min hälsa och mina framsteg mamma, de kommer betyda kärlek i min och din relation. Mitt skratt kommer betyda kärlek, min korta ögonkontakt likaså. Jag kommer inte yttra dig orden du är vad vid mamma, jag kommer vara allt du är ovan vid. För att du ska lära dig att det finns världar, känslor och liv bortom det du är van vid. Bortom det lilla du kan.
Han lärde mig allt det, och mycket till.
[caption id="attachment_2088584488" width="960" height="960"]Orolig Negar[/caption]
Han lärde mig tålamod, olikheter och djupare kärlek än den där vanliga. Den klassiska. Den har sin skönhet den med. Den är trygg. Jag gillar trygghet. Jag vill ha trygghet.
Jag vill ha tryggheten att sitta på en parkbänk när mitt barn leker i sandlådan. Jag vill ha tryggheten av att mitt barn visar mig sitt pyssel eller säger "kan själv". Jag vill ha tryggheten i att kunna lämna barnet hemma om jag ska iväg på ärenden och tryggheten att mitt barn flyttar hemifrån och startar ett eget liv.
Jag fick den tryggheten. Men jag fick också otryggheten. Den andra sortens kärlek. Jag fick del av två världar. Två barn från samma kropp, men olika världar.
MENY
Lycklig Negar[/caption]
Och om det ska vara såhär lätt att ha ett barn, då klarar vi fan flera stycken på raken.
Sen kom Niro och tog ner mig på jorden. App app app, sa han. Inte fan ska du få sova. Ditt nya sår ska inte läka. Oro måste du känna. Nu åker vi ambulans mamma, jippi, sa han. Här har du mamma, fortsatte han, din naivitet måste förgöras! Och vet du vad mamma, du ska också lära bli bättre på att se inom dig själv. Du ska sluta tro att allting är så lätt. Jag finns nu mamma, för att du ska känna efter hur du mår. För att du ska våga prata om dina rädslor och din oro. Du ska våga prata, berätta. Allt det sa han, med sin ankomst. Min Niro.
Och som han lyckades. Få mig att tänka - på mig själv och om mig själv.
Sen sa han, vet du vad mamma, du ska lära dig att förstå kärlek utan ord. Du ska lära dig att orden bara är ord och att det finns annat som är viktigare. Min hälsa och mina framsteg mamma, de kommer betyda kärlek i min och din relation. Mitt skratt kommer betyda kärlek, min korta ögonkontakt likaså. Jag kommer inte yttra dig orden du är vad vid mamma, jag kommer vara allt du är ovan vid. För att du ska lära dig att det finns världar, känslor och liv bortom det du är van vid. Bortom det lilla du kan.
Han lärde mig allt det, och mycket till.
[caption id="attachment_2088584488" width="960" height="960"]
Orolig Negar[/caption]
Han lärde mig tålamod, olikheter och djupare kärlek än den där vanliga. Den klassiska. Den har sin skönhet den med. Den är trygg. Jag gillar trygghet. Jag vill ha trygghet.
Jag vill ha tryggheten att sitta på en parkbänk när mitt barn leker i sandlådan. Jag vill ha tryggheten av att mitt barn visar mig sitt pyssel eller säger "kan själv". Jag vill ha tryggheten i att kunna lämna barnet hemma om jag ska iväg på ärenden och tryggheten att mitt barn flyttar hemifrån och startar ett eget liv.
Jag fick den tryggheten. Men jag fick också otryggheten. Den andra sortens kärlek. Jag fick del av två världar. Två barn från samma kropp, men olika världar.
3