Jag kan inte med ord beskriva bitterheten, ilskan och den grova ångesten jag känner när Niro blir sjuk.

Det handlar inte om vabbandet i sig, utan om frustrationen över hur dåligt han mår och hur lite jag kan hjälpa honom. Varenda por i min kropp fylls med ångest när han börjar slå sig själv.

Vad är det som stör honom så mycket att han föredrar smärtan som uppstår med slagen han ger sig själv över sina öron? Så hårda att jag är rädd för att trumhinnan ska spricka innan jag hunnit fram.

Så när jag vabbar försöker jag överleva den mentala barriären som är mellan stabilt psyke och total mörker.

Som en jävla polis måste jag hålla fast hans armar så att han inte kan skada sig själv. Hålla fast hans kropp mot min och ta slagen han utdelar med sitt huvud mot min mage.

”Sluta sluta sluta SLUTA”,

är allt jag får fram genom mina tårar och klumpen i halsen.

Snälla Sluta! Sluta slå dig själv älskling! Bara sluta.

Och sen, när hans kropp slappnar av vågar jag släppa, men känner direkt när hans händer ska upp mot huvudet igen. Då håller jag fast igen. Håller båda hans händer i min ena hand och försöker fixa te, yoghurt, äpple eller något annat skit han ändå inte vill ha med den andra handen.

Han är 9 år. Han är stark, men jag är starkare. Fysiskt. Men hur länge till? Hur länge kommer båda hans små händer få plats i min ena hand och hur länge kommer hans slag mot sig själv vara ofarliga, oskadliga?

Jag kan inte beskriva min ångest som attackerar min kropp på en millisekund så fort ljudet av hans örfilar når mina öron.

Älskade barn. Varför? Vad är det som stör så mycket att du föredrar slagen?

Så när jag vabbar försöker jag överleva den mentala barriären som är mellan stabilt psyke och total mörker. Jag försöker gissa vad mitt barn behöver. Det är inte bara ”jobbigt”. Det är så mycket mer än så.