Stressmamman

Celine & Niro är mina barn. E är min man. Socialsekreterare är mitt yrke och kaffe är min bästa vän.

Celine

Publicerad 2017-02-23 09:34:59 i Allmänt, Barnen, Småbarnsliv, Tankar, Vänner,

E säger alltid att allting händer av en anledning. Jag har tidigare haft svårt att förstå det, för vissa saker som händer är hemska, och ibland orättvisa. Men som han säger, brukar meningen alltid visa sig senare, ibland flera år efter händelsen. 

Jag tänker på våra två barn. Alla vet att vi inte haft det lätt med Niro. Det har varit en bergochdal bana av oro. Vad är meningen med det? 

Men jag tror jag förstår, såhär 3.5 år senare. Och meningen med Celine också, våran glädjespridare. 

När Celine föddes hade vi strax innan gått igenom ett missfall, just då kändes det som att livet gick sönder och ingenting skulle kunna lappa ihop det igen. Men så kom Celine, och fick oss att glömma allt det tråkiga. Med Celine föddes också känslan av hur det är att ha ett perfekt och rikt liv. Hon lärde mig vad kärlek i den renaste formen är. Hon lärde mig att jag är så lyckligt lottad och välsignad. Att livets mening är kärleken mellan en mamma och hennes barn. Hon lärde mig att skratta från hjärtat. Celine var busig redan i magen, vägrade vända på sig och satt med rumpan ner. Utanför magen kan hon sitta tvärtom. Hennes envishet i magen bidrog till planerad kejsarsnitt (hon visste nog att mamma var rädd för en naturlig förlossning). Allt var så magiskt och perfekt dagen hon föddes. 31 oktober, en solig frostig dag. Jag och E tog bussen till Danderyd på morgonen. Jag, han och min stora mage. Vi höll varandra hårt i handen och satt tysta. Log mot varandra och förstod inte att om några timmar skulle vi bli föräldrar. Vem var det som gömde sig därinne? 

På sjukhuset möttes vi av glad och trevlig personal. Tiden gick så sakta men ändå så snabbt. Plötsligt kom en sjuksköterska och sa: kom så går vi så ni kan bli föräldrar. Vi kunde inte sluta le. Jag var så nervös men förväntansfull. 

I operationssalen var det massa folk. Alla presenterade sig men jag vaken minns deras namn eller hur dem såg ut. E satt vid min sida och höll mig i handen. 

"Då börjar vi" sa någon. 

Det kändes som att allt var tyst. Vi väntade. Nervösa som fan. 

Plötsligt sa någon : 13.44...

Och därefter hörde vi det vackraste mörkaste bebisgråten i hela världen. Jag hörde någon sjuksköterska säga "vilka ögonfransar, och vilken pussmun"

Hon var sååå fin, och vacker och perfekt! Hon var min. Min egna lilla Celine.

Hon kom in i mitt liv och berikade den så mycket. Hon förde liv till vårt liv. Och skratt, och kärlek och glädje. Min fina tjej, tack för allt du lärt mig.



2016

Publicerad 2016-12-31 14:13:38 i Allmänt, Barnen, Inredning, Jobb, Småbarnsliv, Tankar, Träning, ViktVäktarna, Vänner,

Det är väl idag som folk tänker tillbaka på sitt år, summerar och recenserar hur 2016 varit. 


Jag vet inte ens var alla dagar tagit vägen. Jag har inget minne av särskilda händelser som hänt mig under 2016. Det är helt tomt. Igår kväll frågade jag E, var tog året vägen? Det har typ inte hänt något? 

Jooo, massor sa han. 

Jasså, som vad? 

Han tänkte efter och sa, du har fått ny tjänst. Jag har fått nytt uppdrag. Vi har fått upp kontakten med personer vi inte haft kontakt med. Celine har fyllt 4, Niro har fyllt 3. Du har gått in i väggen. Jag är trött. 

Ja, precis så har det varit. 

Året började med att jag tog tag i mitt nyårslöfte - att fokusera mer på mig själv. 

Börja med viktväktarna, börja träna (med pt - tidigara morgnar innan jobbet), rå om mitt yttre, fixa mina naglar, köpa fina kläder osv osv. 

Sen mitt i allt, fick jag min drömtjänst - familjefridsutredare. Ny tjänst, nya arbetsuppgifter. Så kul, men ganska så krävande. Psykiskt påfrestande, men samtidigt sådan tillfredställelse att veta att man hjälpt, kanske även räddat, en människa från våld och kanske även döden. 

Vid sidan om jobb, karriär, träning och mig själv, fanns såklart mitt vanliga liv. Ett liv med salig blandning av glädje, stolthet, frustration, trötthet, sorg, kaos, lycka och mycket annat. Ett småbarnsliv helt enkelt.

Och vårat småbarnsliv har innehållit lite annat än det "vanliga". Det vill säga all kontakt med hab, teckenstödskurs, möten med förskolan, handlingsplan åt Niro och lite annat. Det har varit kul och intressant, men väldigt krävande. Tiden har liksom inte räckt till i den utsträckning man önskat. 

Så med allt detta, och lite till bestämde sig min kropp i november att säga ifrån. Med utmattning, sjukskrivning och sömn avslutar jag 2016. Jag hoppas 2017 innebär ny energi, mycket bearbetning av mina senaste år samt lycka. 


Och nyårslöften då? 


Jo. Vi har SÅÅÅ mycket prylar. Vi har allt man kan tänka sig. Vi har berg av kläder, leksaker, köksprylar, mat och allt annat. 

Vi ska rensa rensa rensa och skänka skänka skänka. Och sen ska vi sluta köpa! Det är köpstopp på leksaker och kläder.

Sen då. Varje år har jag som löfte "att gå ner mina extra kilon". Sen sitter jag där varje 31 december med samma vikt och samma löfte. Så därför skiter jag i den delen i år. Jag ska ta upp träningen igen, inte för att gå ner i vikt, utan för att må bra. Jag ska jobba inifrån ut i år. Inte tvärtom. Jag ska försöka se skönheten med mig själv. Att Neg + sina extra kilon är extra fin? Haha. Blir ett svårt löfte att hålla men lättare än att gå ner i vikt kanske? 

Sen. Vi ska börja laga mera mat. Inte så mycket köpesmat. Matlådor till jobbet. Hemlagad mat hemma. Vilket kanske resulterar i att vi kan spara mera pengar, som även det är ett nyårslöfte. 

Jag ska under året ha bättre självförtroende. Våga stå upp för mina åsikter mer. Inte göra som andra vill. Våga säga nej. Skita i vad andra tycker om mig. Vara trevlig. Vara snäll. Skänka mer. Hjälpa när jag kan. Ha fler middagsbjudningar. Läsa mer. Dricka goda viner. Skaffa barnvakt. Gå på dejt. Våga testa nya saker. Ha bättre kontakt med vänner som bor långt bort. Kanske resa. Mindre mobil. Mera film. Blogga mera. Skratta mera. Få andra att skratta. Osv. Osv 



Gott nytt år mina vänner! 


Liknande inlägg

Snart läggdags

Publicerad 2016-12-12 19:32:49 i Allmänt, Barnen, Jobb, Tankar, Vänner,

Mia Törnblom, min förebild, som E säger. Vi hade henne på handledning idag. Hon är så sjukt bra. Man går ifrån henne fylld med energi, självkänsla och glädje. 


Imorse hade jag några timmar tillgodo att fixa mig, så jag valde att platta håret. Och med det gjort, fick jag ett starkt behov av att färga håret. Nu måste jag bara hitta tid och ork, helst samtidigt. New year, new me...fast lite innan. 

Annars då. Imorgon kl 7.15 måste vi var på förskolan. Då ska barnen gå lucia och vi ska stå i kylan och titta på. Jag har så många frågor. Varför utomhus? Varför så tidigt? Varför bjuds vi inte på fika? Hur ska barnens luciakläder passa OVANFÖR vinteroverallerna? Och återigen, varför så tidigt?? 
Men det ska bli kul........... .............. ..........




Ehm. Knas vinkel.

Jag återkommer senare. E har köpt en ny fetingdator. Han blir provocerad av att jag kallar den för MIN BLOGGDATOR (hahah) så därför ska jag blogga ifrån den lite senare. 

Vinterlandskap

Om

Min profilbild

Neg

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela