Författaren Farshid Jalalvand, tillika min barndomsvän skrev idag ett inlägg om papparollen och hur den sammanvävs med mansrollen. För att vara en bra man behöver du vara en bra pappa. Och för att vara en bra pappa behöver du utföra detaljerna i föräldraskapet - dom sega nattningarna, planeringen inför skolutflykten, tålamodet vid 100 varför-frågor och uppoffringen av egen vila åt barnets intressen, menar han.

Jag är en bra assistent, men en kass mamma

Jag tyckte det var befriande att läsa den texten skriven av en man och inte av en kvinna i vanlig ordning. Vi kvinnor vet att den mentala bördan som ofta vilar på kvinnorna passerar en del män. En del menar att männen är ovetandes och andra menar att dom är lata. Jag tror snarare på det sistnämnda, baserat på att vi bevisligen har pappor och män som är fullt medvetna om dessa detaljer som ett bra föräldraskap innebär. Farshid en av dom och tacksamt nog även min egna make. Dom kanske är få (eller inte?) men dom finns och dom är medvetna och uttrycksfulla kring det.

Men det var inte vad det här inlägget skulle handla om utan, inte chockerande nog, drogs mina tankar till det föräldraskap som ett funkisföräldraskap innebär. Och hur vi som har barn med omfattande hjälpbehov fråntas våran roll som förälder och istället ersätts det med rollen som assistent.

Jag är en bra assistent, men en kass mamma, skrev jag till Farshid när vi chattade kring ämnet. Och det är genuint så jag känner.

För jag har inte tid att anmäla mig som klassförälder, pyssla med mitt barn eller sitta timmar i hennes rum för att umgås. Jag har inte orken eller tålamodet för detaljerna ett bra föräldraskap kräver. Detaljer som faktiskt sätter grunden för ett tryggt barn och en fin relation. Och jag är så ledsen över det. Jag vet samtidigt att jag gör mitt bästa utifrån dom förutsättningarna vi har. Men jag vet, att hade jag haft mer stöd, hade jag varit en bättre mamma. Åt båda mina barn.

Och det är tragiskt att det ska behöva vara så. Jag tänkte på det idag när jag diskade och hörde Ebbi hantera Niro i bakgrunden hur jävla ensam man är i sitt föräldraskap. En känsla av ”skyll dig själv” sköljde över mig och jag kände mig så skör och stolt på samma gång.

Jag kände också en enorm tacksamhet över pappan till mina barn. Att även om vi båda missunnats den normativa rollen av föräldraskap så är han så bra i det icke normativa. Det hade kunnat vara illa. Han hade kunnat vara en sådan där man som tror att manlighet innebär macho, pengar och makt. Men det är han inte. Han är en sådan där man som vet att manlighet hör ihop med bra föräldraroll. Även om den ter sig olikt för oss än för dom allra flesta.

Sen kände jag, i vanlig ordning, sorg. Sorg över att vi inte får uppleva det där vanliga med syskontjaffs, middagstjaffs och annat tjaffs som hör livet till. Att vi inte får uppnå vår allra bästa sorts mamma och pappaskap. Och att vi i första hand kommer vara assistenter och sedan med den energi som kvarstår vara föräldrar. Därefter finns det varken energi eller tid för oss att vara oss själva också.