MENY
Fuuuuuuck.
Alltså, jag vet inte hur jag ska beskriva känslan. Känslan av att dag efter dag, månad efter månad, år efter år tvingas gå upp så tidigt. Att inte ha möjligheten att få dra sig i sängen för att det faktiskt är söndag eller jul eller nyår eller vilken jävla dag som helst. Och om man nu mot förmodan får sovmorgon för att ens partner tar barnet är det fortfarande inte samma sak. Tänk om man skulle kunna få ligga kvar i sängen tillsammans, vila lite, gosa lite. Tänk om man skulle kunna säga till sitt barn"Titta på TV en stund så kommer jag snart"
Och när barnen är små är det liksom lättare att acceptera den enorma sömnskulden man utsätts för. För vakna nätter är det lätt att tänka att många småbarnsföräldrar är vakna nu, många ammar nu, många barn har kolik nu, många bebisar skriker nu. Men det kommer gå över....det kommer gå över. Det var mantrat som höll igång mig alla vakennätterna med Celine. Det var mantrat som höll igång mig när Celine trotsade, tjurade, spillde mat över hela golvet, vägrade somna eller vaknade tidigt."Det kommer gå över. Det kommer gå över"
Och visst gick det över. Den kassa dygnsrytmen löste sig efter några månader, något år. Frustrationen på grund av att talet inte hade kommit igång gick över när hon började prata. Nattskräcken gick över, växtvärken gick över, tandsprickningen, skriken, trotset, stöket...ja, allt gick över. Allting följde sin naturliga gång. Föräldraskapet med.
Det föräldraskap som skulle ha fortsatt varit det normala föräldraskapet om jag inte därefter hade välkomnats in i det onormala föräldraskapet. Det som inte kommer gå över.
Det föräldraskap som fortfarande ser ut som det gjorde första året.
Det första året när barnet är i behov av föräldern för sin överlevnad. För mat, ombyte, hygien, dusch, kommunikation. Precis så ser det fortsatt ut än idag med Niro, trots att det gått 9 år. Föreställ dig att fortsätta första årets föräldraskap år efter år efter år.
Ibland önskar jag så innerligt att saker utvecklades.Mata ditt barn, byta blöja på ditt barn, duscha ditt barn, borsta hens tänder och hår, kommunicera ÅT ditt barn, lägga ditt barn, vakna när barnet vaknar osv. Precis som när ditt barn var bebis, fast än att ditt barn nu är stort. Så pass stort att den egentligen skulle klarat många av sakerna själv och ditt föräldraskap skulle inte vara livsavgörande på daglig basis utan mer stöttande.
I det normala föräldraskapet utvecklas föräldraskapet från fysiskt stöd successivt mot mentalt stöd. Det omvandlas i takt med ditt barns ålder till en psykologisk relation och inte så mycket fysiskt assistans. Det är målet, att uppfostra barn till självständiga individer som klarar sig själva i världen.
Men funkisföräldrar missunnas det. Syftet med föräldraskapet blir att ta hand om barnet, fysiskt. Oavsett hur gammalt ditt barn blir fortsätter ditt föräldraskap i repris likt en skiva som hackar.
Och när klockan ringer nionde året i rad kl 6.00 en söndag är det inte konstigt att kroppen inte orkar. Det är inte konstigt att känna sig instängd i livet. Fången. Fängslad. Din frihet, din vilja finns inte. Du behöver prioritera någon annan för hens överlevnad. Du kan inte "chilla lite bara idag". Ditt barns behov är din lag.
I det normala föräldraskapet utvecklas föräldraskapet från fysiskt stöd successivt mot mentalt stöd.Som filmen måndag hela veckan. För oss, mig och Ebbi, är föräldraskapet detsamma år efter år. Det är tröttsamt ibland. Sådär omänskligt utmattande dränerande tröttsamt! Jag önskar vi kom vidare. Ibland önskar jag så innerligt att saker utvecklades. Inte sådär minimalt som det gör ibland, utan riktiga ordentliga utvecklingar. Utveckling som skulle underlätta på riktigt. Förstår ni också hur provocerande det är när insatser nekas oss på grund av att man anser att det som är onormalt föräldraskap är normalt föräldraskap. Vilket jävla skämt. Som en jävla käftsmäll. Ibland önskar jag att beslutsfattare som straff ska få en väckarklocka som väcker dom kl 5 varje dag året runt. Hoppas ni mår bra. Jag är bara så lycklig just nu att barnen strax ska sova så jag får känna på tystnaden fram till kl 6.
5