Idag blev jag så provocerad när en följare på instagram skrev att det är ”lite för mycket” om annat på mitt konto, när hon följer mig av anledningen att jag är en funkismamma.

”Jag följer dig inte för att veta vad som händer i världen, utan för att du är funkismamma”

Tycker det är så märkligt hur vi ”aktivister” eller ”influensers” komprimeras till att bara vara en sak, ha en roll. Det förväntas att man alltid ska vara politisk korrekt och tycka om eller kritisera rätt saker. Dessutom så ska vi vara så inlärda på alla debatter som pågår parallellt i samhället och kunna alla begrepp. Gud förbjude om vi skulle säga fel, glömma nämna eller inte veta.

Jag gillar inte ens att benämna mig själv som influenser. I min värld är det någon med minst 5 siffrigt antal följare och agerar någon form av mänsklig reklam eller varumärke. Jag har dock förstått att min bild kanske inte stämmer men har trots det fortfarande svårt att se mig själv som en sådan.

I alla fall, om vi återgår till bilden av att vi offentliga profiler endast ska hålla oss inom ett område, så undrar jag hur en del följare tror att våra liv ser ut.

Jag har som många vet varit mycket aktiv i funkisfrågan och öppen med min roll som funkismamma. Det innebär inte att det är allt jag är. Tvärtom är jag så jävla trött med att ofta endast förknippas med just den rollen som min enda ”titel”.

Jag fick ett samtal en gång från en stor tv-kanal som undrade om jag ville gästa deras morgonsoffa.

- va roligt, men varför jag?

- jo vi undrar om du vill komma och berätta hur det är att ha ett barn med diagnos. Din resa, med sorgen och kampen…

- eh, nä? Det är jag inte intresserad av. Men om ni vill kan jag komma och berätta hur LSS inte funkar som det ska?

Fast det var dom inte intresserade av. Undrar varför?

Min gissning är, baserat på det samtalet och sociala medier klimatet i helhet, att människor är benägna att intressera sig för två saker:

1: andra privatpersoners misär eller tuffa livssituation. För då kan man känna att man själv har det ganska bra ändå.

2: en verklighet inlindat i bomull svävandes i rosa moln som luktar ros. För då slipper man hantera det jobbiga som pågår.

När aktivister postar eller skriver om annat än ovanstående, det vill säga om den brutala verkligheten som inte ens snapschats snyggfilter kan försköna, då blir det för mycket.

Nyhetskanalen vill sända program där tittarna i morgonsoffan ler eller lägger huvudet på sned och säger ”awww” hållandes en varm tekopp med båda händerna. Sen ska dom kunna stänga av tvn, glömma vad dom sett (för det var faktiskt inte så viktigt) och rusa till jobbet.

Dom vill inte sända program där tittarens puls ökar och frustrationen likaså. För då kanske dessa tittare inte väljer att titta nästa gång.

Och så är det väl även för en del personer på både instagram och andra mediekanaler, man följer det som är lätt för hjärnan att smälta. En funkismammas misär kan va lite halvtillfredsställande att ”gotta sig i”, kvinnors kamp för frihet i Iran - not so much.

Men vet ni vad? Man är mer än en roll. Man är så jävla många olika roller, både under livets gång men även under ett dygn.

Idag har jag exempelvis varit en aktivist, en (funkis)mamma, en fru, en kock och en soffpotatis. I skrivande stund är jag en skribent som blir slickad i ansiktet av min hund.

Och personligen tröttnar jag både på enformiga konton och enformiga personer, för sådana finns med. Män exempelvis. Dom är oftast bara män. (Höhö skoja bara, lugna er).

Det var allt. Behövde få ur mig det.