Visste ni om att livskvalitet är villkorat när man har barn med speciella behov? Om du framstår som en samlad person, med livet "i hamn", så kan det faktiskt bli så att ditt barns rättigheter begränsas. Det är i alla fall vad vissa verkar tro. Vissa som sitter på den makten. Och dessa vissa låter sina personliga åsikter och fördomar ligga till grund för hur dem utför sitt arbete. På ett professionellt plan ska man alltid hålla sig objektiv. Det skulle vara som att en kirurg skulle vägra operera en person som hen tror är kriminell. Låt sig att den skadade faktiskt skulle vara kriminell, kirurgen skulle fortfarande ha en skyldighet att utföra sitt jobb. Inte låta personliga åsikter och agendor påverka hens agerande. Det skulle bli RUBRIKER om läkaren hade vägrat. 

Men där kommer vi funkisfamiljer in. Vi vägras så mycket på absurda grunder, och ingen pratar om detta. Handläggare, enhetschefer och kommuner överlag kommer undan med sina löjliga argument, och redan trötta och utmattade anhöriga orkar inte ta striden på nytt om och om igen. Så det passerar. Och funkisfamiljer finner tröst i andra funkisfamiljer, där den ena avslagsgrunden är sjukare än den andra. Och jag kan inte låta sånt bero. 

Jag kommer aldrig att cencurera mig, begränsa mig, ändra mig eller dämpa mig. För jag har inget att dölja. Jag har en fin familj, ekonomiskt trygghet, fina vänner och ett bra jobb. Det betyder inte att jag inte är trött, att mitt barn inte har speciella behov eller att jag aldrig behöver egentid. Jag är en människa och jag har min unika livssituation, lika mycket som någon annan har sitt. 

Att maktmissbrukare spionerar, överanalyserar och drar slutsatser för att i slutändan begränsa mitt liv, är inget som jag kommer acceptera, varken idag eller när Niro är myndig. 

En rättighet är en rättighet, och en skyldighet är en skyldighet oavsett hur förutsättningarna ser ut runtomkring. 

Kram!