Negars blogg -

Det är så förtjusande irriterande när jag då och då anklagas för att ta plats från andra, som om platsen för det första vore begränsad i detta som vi kallar internet. Och för det andra, som om min plats som poc vore självklar. Om vi ska prata om stigmatiserade minoritetsgrupper är jag själv inkluderad i en annan än den som bär på diagnos. Jag tillhör marginaliserad minoritetsgrupp: invandrare. Den grupp som ofta måste prestera många gånger bättre än random svensk för att ses som likgiltig, både inom skolan, högskolan, arbetsplatsen och även inom sociala medier. Därför är jag så otroligt less på den kritik som innefattar att jag tar "plats" från dom med tolkningsföreträde inom diagnoser. Vad babblar hon om, kanske du tänker nu. Men låt mig förklara. Ibland, när jag syns och hörs utåt i egenskap av "funkismamma" (fyfan va jag är trött på det begreppet) hittar det personer till mig som menar att den intervjun/podden/artikeln borde ha gjorts med någon som själv har en diagnos. Jag förstår inte kritiken om jag ska vara ärlig, vilket jag ska. Det jag pratar om ( i egenskap av mamma) och vad en person med diagnos skulle prata om, är två helt olika saker. Två olika perspektiv, där det ena inte borde utesluta det andra, utan tvärtom, komplettera varandra och bidra till en större bredd utåt.

Jag får också kritik för att jag "representerar" icke verbala (alltså Niro). Kritiken har låtit:

"Icke verbala kan ofta kommunicera på andra sätt, och dom som sedan lyckats förmedla sina åsikter har ALLA bevittnat att anhöriga hämmat dom".

Detta betyder med andra ord att jag skulle hämma Niro från att kommunicera. Jag skulle köra över honom och inte låta honom komma till tal. alltså 1: det finns dom som inte kan kommunicera, varken med tal, bild eller tecken och 2: vilken jävla mage man har att anklaga mig för att hämma mitt barn. Folk går så jävla långt över gränser nuförtiden. Så pass mycket att gränser har blivit icke existerande. Och jag har försökt hålla en god ton (nu när jag är influenser och allt ;) ) men alltså, det fucking räcker! Om man kan sitta och argumentera, kritisera, känna sig stött etc över mitt arbete, trots att man har diagnos (även om det är samma diagnos som Niro) innebär det inte per automatik att man har mer tolkningsföreträde än mig som hans mamma. Om man förstår skrift, argument och diskussion är man lång lång lång mer fungerande än Niro. Att likställa sin diagnos med Niro och sedan anklaga mig för att hämma honom är bara jävligt dumt och verklighetsfrånvänt. Jag hoppas och önskar att personer med diagnoser syns och hörs mer utåt. Att platser öppnas och inkludering sker. Det är en del av mitt syfte. Men det är inte mitt ansvar att förmedla kontakter eller se till att tv/radio/tidningar inkluderar alla. Jag kritiserar när jag kan, mer än så kan jag inte göra. SEN. Det här med tolkningsföreträde och att dom som inte har det ska hålla tyst; hur fan ska man då sprida ordet och kunskapen om bara dom med tolkningsföreträde får höras? Mitt syfte är tvärtom att locka in personer med noll insikt till "denna värld". Få dom att förstå. Få dom att agera, höja rösten och skapa en förändring. Vi i funktiscommunityn är alldeles för få för att skapa en förändring på egen hand. Med det sagt. Hoppas att ni alla mår bra. Jag behövde få detta ur mig eftersom jag inte längre pallar stå till svars för det som jag (och många med mig) anser är en god gärning och som skapar förändring och kunskap.