Stressmamman

Lite ointressant läsning om mitt liv. Vad som händer och inte händer. Lämna kommentarer, dem glädjer mig.

Från 1 till 10.

Publicerad 2019-01-10 20:20:48 i Allmänt, Barnen, Funkis, Funkismamma, Jobb, Småbarnsliv, Tankar,

Niro har inget tal. Och vi vet inte vad det beror på. När vi gjorde utredningen på KNUT, frågade psykologen vid ett tillfälle om det gjorts ABR på Niro. 


- ABR, vad är det? 

- Det är ett hörseltest? 

- Aaa men det har vi gjort. Det visade normal hörselgång och så...

- Nej men det här är hjärnstamsaudiometri. Man ser hur hjärnan reagerar på olika ljudvågor. Kan det vara så att Niro inte hör vissa ljud och därför inte kunnat utveckla talet?  


Jag och E var helt förbluffade. Hjärnstamsaudiometri, tänk om det är det? Det måste vi undersöka. 


Psykologen skickade remiss för en undersökning. Vi fick hem en kallelse. Men av dålig erfarenhet litar vi inte riktigt på att kommunikationen mellan dem olika rollerna på sjukhuset fungerar så jag bad E att ringa och dubbellkolla att det verkligen är en ABR och inte ett vanligt hörseltest. Mycket riktigt, en kallelse till ett vanligt hörseltest. Efter mycket om och men lyckade E övertala dem om att vi vill göra ABR, OCH att Niro måste sövas för en sådan undersökning. Han kommer aldrig av fri vilja ligga still (hade inte jag heller gjort efter alla turer till sjukhuset). 


Vi får hem ytterligare en kallelse, till Huddinge sjukhus (som ligger i shotahey). Men skitsamma, bara vi får göra undersökningen är vi nöjda. 


En parantes här, en tillbakablick till en absurd situation som hände på Huddinge sjukhus. När Niro var 1 år fick han RS-virus (vad har min lilla pojke inte haft ❤️). Dem skickade oss till Huddinge sjukhus mitt i natten för danderyd var fullt. (För er som inte vet så ser Huddinge sjukhus ut som tagen ur en skräckfilm från 30-talet nattetid, med det är orelevant). 


Niro blev iaf inlagd tillsammans med mig. Förutom att sjuksköterskorna inte kom när man tryckte på larmet och förminskade oron man hade över sitt lilla barn, så var det ändå inte det värsta. Tredje dagen, när vi skulle skrivas ut, knackar en läkare på dörren till vårt rum och frågar om HAN får komma och kolla till Niro. Visst, självklart säger vi, i tron om att han vill kolla till Niro pga RS-viruset och utskrivningen. 


Han kommer in, och bakom honom traskar 10 studenter in med sina block i högsta hugg. Jag och E blir aningen förvånade men säger ingenting. Alla ställer sig i en halvcirkel runt sängen som Niro ligger i. Läkaren lyfter upp Niro, som trots sin ålder på 1 år fortfarande inte kunde sitta stadigt, och sätter honom i sittande position. Sen petar han försiktigt på Niros axel varpå Niro ramlar mjukt åt sidan. Utan reflexer att hålla emot eller muskelstyrka att hålla sig upprätt. Studenterna börjar anteckna. Jag och Ebi är fortfarande lite chockade. Läkaren säger 


- här ser vi ett barn med låg muskeltonus, 1 år gammal. Inga reflexer..blablabla


Studenterna antecknar. Jag gråter inombords. Läkaren tackar och dem trallar vidare (för att hugga en annan mammas hjärta i 1000 bitar förmodligen)


Så, åter till idag. Med den erfarenheten av Huddinge, sa jag till E att jag inte vill följa med dit. Jag mår dåligt på Huddinge sjukhus, och ännu mer av att Niro ska sövas - ännu en gång. Så E skulle åka själv. 


Till saken hör, att Niro vaknade 3.45 idag. Pigg och glad, iaf fram till 7 då han ville sova. Men vi tänkte att eftersom han ändå ska sövas vid 13 och vi måste till jobbet kan vi hålla honom vaken och be förskolan att också aktivera honom. 


Kl 12 lämnade jag jobbet för att köra Niro från förskolan till E som jobbar i stan. E som själv har mycket på jobbet, fick avboka och ställa in möten, möta upp oss och ta emot Niro. Jag åkte tillbaka till jobbet och dem körde mot Huddinge. 


(Vi utesluter all oro och ångest inför att ens barn ska sövas för 100e gången)


När dem väl är där, möts dem av en läkare. Han lyssnar på Niros hjärta och lungor (??) och kikar i öronen med en apparat. Sen är dem klara. ??????? Ehm. What about....ABR OCH SÖVNINGEN???? 


Nej, inget sånt inbokat. Och läkaren har ingen möjlighet att boka en ABR på plats heller för det måste någon samordnare göra. Och samordnaren svarar att hon inte heller kan göra det för hon måste få tag på x och y och z och åäö!!!!! Så. Dem skickas hem. Och en ny (jävla!!) kallelse ska skickas hem. 


Så. Lämna jobbet. Vabba. Låt ungen vara trött som fan. Kör till huddinge. Glo. Åk hem. Förlora inkomst. Ha ångest. Var orolig. Öka jobbstressen. Kom hem. Och vänta på en tid. 


Vad är rimligheten i det från 1 till 10, om 1 är INTE ALLS JÄVLA RIMLIGT och 10 är MYCKET JÄVLA RIMLIGT.  (null)


Utveckling

Publicerad 2018-04-25 20:37:13 i Allmänt, Jobb, Småbarnsliv, Tankar, Vänner,

Läste några tidigare inlägg jag skrivit. Jag var väldigt flitig. Läser dessutom hur jag i nästan alla inlägg radar upp alla måsten. Allt som skulle hinnas med. Heltidjobb, träning kl 6, träffa vänner, middagsbjudningar, städning, hab-kurser, sjukhusbesök osv osv. Bloggnamnet valdes väl under den vevan. 

Även om vardagen än idag ter sig stressigt, är det långt ifrån samma som då. Jag har blivit bättre på att låta saker och ting ha sin gång, att tacka nej till aktiviteter och kurser som inte är aktuella för vår livssituation idag.

Jag har försökt och jag försöker fortfarande att komma ifrån "duktig flicka/mamma"-syndromet. Skitsamma om det blir halvfabrikat. Skitsamma om disken får stå över en natt. Skitsamma om jag inte tränat på 1 månad. Skitsamma, sålänge stressen håller sig på avstånd. Stress är verkligen ett hemskt monster. 

Jag har blivit så disträ och glömsk. Om det inte finns nedskrivet i min almenacka så existerar det inte. E kan inte längre säga "jag sa ju till dig att jag skulle.." jo det kanske du gjorde men superhero-neg är gone with the wind och kvar finns denna senila lilla tant kvar. 

Men, once a stresser, always a stresser typ. Klart att det finns inom en, det här med att hinna i tid, göra bra ifrån sig, hålla vad man lovat osv. Jag jobbar på att hitta en balans.

Annars då? Vad händer i mitt liv. Min 1 år långa sjukskrivning har kommit till sitt slut och jag är sedan en månad tillbaka, tillbaka på jobbet med 100%. Första veckan kändes det som att en häst sparkat mig i huvudet och att jag blivit jagad av 100 vargar. Men sen, över en natt typ, vände det (kanske i samband med att solen behagade att visa sig) och allt känns så jäkla bra! Jag älskar att vara tillbaka på jobbet. Att dricka morgonkaffe och fixa mig inför jobb, att träffa klienter, att hjälpa våldsutsatta, att bolla med mina kollegor, till och med att sitta på möten hela dagarna. Det känna skitbra! Jag älskar mitt jobb.

Barnen går på förskola. Celine börjar förskoleklass efter sommaren. Niro ska upp till Älgarna förmodligen. 

Sommaren är runt hörnet och även om vi inte har någon resa inbokad (för jag orkar VERKLIGEN inte resa) så längtar jag så mycket efter lata sommardagar. 

Sen är jag också så glad över att vänner jag hade tappat kontakten med, är tillbaka in i mitt liv. Sånt ger mig verkligen energi. 

Just nu och just idag känner jag enorm tacksamhet över mitt liv och allt vad den innebär. 
(null)







Liknande inlägg

2016

Publicerad 2016-12-31 14:13:38 i Allmänt, Barnen, Inredning, Jobb, Småbarnsliv, Tankar, Träning, ViktVäktarna, Vänner,

Det är väl idag som folk tänker tillbaka på sitt år, summerar och recenserar hur 2016 varit. 


Jag vet inte ens var alla dagar tagit vägen. Jag har inget minne av särskilda händelser som hänt mig under 2016. Det är helt tomt. Igår kväll frågade jag E, var tog året vägen? Det har typ inte hänt något? 

Jooo, massor sa han. 

Jasså, som vad? 

Han tänkte efter och sa, du har fått ny tjänst. Jag har fått nytt uppdrag. Vi har fått upp kontakten med personer vi inte haft kontakt med. Celine har fyllt 4, Niro har fyllt 3. Du har gått in i väggen. Jag är trött. 

Ja, precis så har det varit. 

Året började med att jag tog tag i mitt nyårslöfte - att fokusera mer på mig själv. 

Börja med viktväktarna, börja träna (med pt - tidigara morgnar innan jobbet), rå om mitt yttre, fixa mina naglar, köpa fina kläder osv osv. 

Sen mitt i allt, fick jag min drömtjänst - familjefridsutredare. Ny tjänst, nya arbetsuppgifter. Så kul, men ganska så krävande. Psykiskt påfrestande, men samtidigt sådan tillfredställelse att veta att man hjälpt, kanske även räddat, en människa från våld och kanske även döden. 

Vid sidan om jobb, karriär, träning och mig själv, fanns såklart mitt vanliga liv. Ett liv med salig blandning av glädje, stolthet, frustration, trötthet, sorg, kaos, lycka och mycket annat. Ett småbarnsliv helt enkelt.

Och vårat småbarnsliv har innehållit lite annat än det "vanliga". Det vill säga all kontakt med hab, teckenstödskurs, möten med förskolan, handlingsplan åt Niro och lite annat. Det har varit kul och intressant, men väldigt krävande. Tiden har liksom inte räckt till i den utsträckning man önskat. 

Så med allt detta, och lite till bestämde sig min kropp i november att säga ifrån. Med utmattning, sjukskrivning och sömn avslutar jag 2016. Jag hoppas 2017 innebär ny energi, mycket bearbetning av mina senaste år samt lycka. 


Och nyårslöften då? 


Jo. Vi har SÅÅÅ mycket prylar. Vi har allt man kan tänka sig. Vi har berg av kläder, leksaker, köksprylar, mat och allt annat. 

Vi ska rensa rensa rensa och skänka skänka skänka. Och sen ska vi sluta köpa! Det är köpstopp på leksaker och kläder.

Sen då. Varje år har jag som löfte "att gå ner mina extra kilon". Sen sitter jag där varje 31 december med samma vikt och samma löfte. Så därför skiter jag i den delen i år. Jag ska ta upp träningen igen, inte för att gå ner i vikt, utan för att må bra. Jag ska jobba inifrån ut i år. Inte tvärtom. Jag ska försöka se skönheten med mig själv. Att Neg + sina extra kilon är extra fin? Haha. Blir ett svårt löfte att hålla men lättare än att gå ner i vikt kanske? 

Sen. Vi ska börja laga mera mat. Inte så mycket köpesmat. Matlådor till jobbet. Hemlagad mat hemma. Vilket kanske resulterar i att vi kan spara mera pengar, som även det är ett nyårslöfte. 

Jag ska under året ha bättre självförtroende. Våga stå upp för mina åsikter mer. Inte göra som andra vill. Våga säga nej. Skita i vad andra tycker om mig. Vara trevlig. Vara snäll. Skänka mer. Hjälpa när jag kan. Ha fler middagsbjudningar. Läsa mer. Dricka goda viner. Skaffa barnvakt. Gå på dejt. Våga testa nya saker. Ha bättre kontakt med vänner som bor långt bort. Kanske resa. Mindre mobil. Mera film. Blogga mera. Skratta mera. Få andra att skratta. Osv. Osv 



Gott nytt år mina vänner! 

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela