Idag började jag mitt nya jobb som kurator på geriatriken. Jag möttes av glada kollegor, en handplockad bukett av chefen i mitt kontor, massa information och en rundtur i byggnaden.
Jag uppskattar så mycket det fina välkomnandet för jag anser att det sätter känslan för jobbet. Att känna sig välkommen, genom att allt är förberett och med extra guldkant för godhetens skull. Redan för några veckor sedan fick jag ett välkomsmail från chefen med schema för introduktion, inloggningsuppgifter och annan information jag behöver.
Och idag (och hela vecka) får jag gå bredvid kuratorn vars plats jag ersätter. Hon likaså var så förberedd, tålmodig och fin ❤️
Jag kom att tänka på ett annat jobb jag hade och hur det välkomnandet var motsatsen till detta och hur välkomnandet också speglade arbetsmiljön.
När jag kom till jobbet den gången möttes jag av en stressad chef som ba:
”Jusste, du kommer idag…”
Sedan delegerade han till en stackars förbigående kollega
”kan du följa med…ehm..Negar, upp och se vilket rum hon ska sitta i?”
Tillsammans med den förvirrade kollegan gick vi upp en våning på jakt efter ett kontor. Till slut ”hittade” vi ett tomt rum där extra stolar och bord förvarades. Där fick jag sitta. Efter att jag hade möblerat om. Där fick jag sitta och göra absolut ingenting eftersom chefen såklart inte hade beställt dator, mobil, inloggningsuppgifter eller bokat en kollega som skulle kunna introducera mig.
Det varade inte så länge. Varken min lust eller min anställning. Jag sa upp mig efter 1 år.
När jag idag kom till jobbet, med mina målade naglar, vigselring och vanliga kläder fick jag veta att jag kommer vara en del av ”vårdpersonal” och därför kommer behöva ta bort både nagellack och smycken. Håret ska vara uppsatt och jag ska gå klädd i scrubs.
Att ha uniform känns som en befrielse men att inte få ha fina naglar och fina ringar behöver jag bearbeta (jag överdriver men ni fattar).
Så efter jobbet, när min hjärna var smockad med information och mitt sociala batteri åkte jag direkt till nagelsallongen och (o)fixade mina naglar. Back to basic.
Därefter har jag kommit hem och försökt hantera en trött och grinig Niro. Ebbi har produktionssättning på jobbet och kommer jobba natt. Jag räknar minuterna till läggdags.
Min enda ångest inför jobbstart är insikten om att jag återigen går till att ha noll frihet, noll egentid. På dagarna är det jobb och därefter är det shift nummer 2, livet med Niro.
Men det blir bra. Jag behöver bara sova lite. 🤎
MENY
1