Negars blogg -

I samband med stora världshändelser, ibland även mindre nationella händelser, översköljs man på sociala medier ofta av människors perspektiv, tankar och åsikter. Likaså nu under pågående krig läser man mycket om ✨ andra perspektiv ✨. Det kan handla om självupplevda händelser, om influensers samarbeten under pågående krig, om att folk inte engagerar sig tillräckligt eller engagerar sig för mycket åt annat etc. Det är ofta det som ligger en nära hjärtat som också formar ens tankar och ens syn på saker och ting. Därför tänkte jag dela med mig av dom funderingar som tagit över mina tankar dygnet runt sedan vi vaknade till nyheten att Ryssland invaderat Ukraina. Mina tankar går till alla personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga. Jag föreställer mig den obeskrivliga paniken. Jag sätter mig in i deras situation och försöker förstå hur en människa rent fysiskt klarar av att hantera en sådan mardröm. Bomber faller, människor flyr, civila dödas, män uppmanas till försvar. Mitt i allt detta finns det barn och vuxna med funktionsnedsättningar. Diverse olika och med olika svårigheter, men fortfarande svårigheter utöver det vanliga. Det finns män som inte får lämna landet, som tilldelas vapen och skickas ut i krig. Män som har npf-diagnoser eller andra variationer. Män som kanske inte förstår innebörden av detta. Män som utåt sett är "högfungerande" men som är i stort behov av rutiner, sammanhang och trygghet. Som hamnar i en form av chockläge som dom inte kan hantera. Det finns familjer som har barn med olika diagnoser. Som inte har bil, pengar eller flyktväg. Utöver det i behov av livsavgörande medicin och mat. Det kanske låter litet i sammanhanget men bara en förälder till ett barn med selektivt ätande kan förstå det förödande som kommer ske när inte den maten finns. När inte nattmedicinen, syrgasen, den där utslitna nallen eller rutinerna finns. Ingen som inte är i situationen kan förstå hur illa det går, hur dåligt barnet i fråga men även familjerna som helhet mår.

Niro är beroende av sina glasögon, av sin nattmedicin och vissa matvaror. Jag föreställer mig ett krig som förutom bomberna och missilerna skulle tvinga oss att hantera en vardag utan dessa. Det låter kanske inte så farligt, ni kanske tänker "det är inget man dör av", men det är det. Tyvärr. (Triggervarning på följande stycke) - - - - Ibland har man förbjudna tankar, det har alla. Ett av mina förbjudna tankar är hur Niro skulle klara sig hemma om jag kollapsade och dog. Jag gråter varje gång av den tanken. Jag får nästan panik. För om han inte skulle dö av en skada såsom att ramla ner för trapporna exempelvis, så skulle han förmodligen svälta till döds. Han skulle inte kunna ta mat eller dricka vatten. Inte kunna gå på toa och inte heller be om hjälp. Det är hemska hemska tankar. Men det är också en trolig verklighet i Ukraina just nu. Familjer som dör, barn som lämnas ensamma kvar. Jag vill lägga mig i fosterställning och försvinna bara av tanken. Det är så jävla jävla förfärligt! På Sveriges radio intervjuade dom talespersonen för Inclusion Europe (lyssna här) som berättade att ca 80 000 barn och vuxna bor på boende för funktionsnedsatta. Han sa att det finns en stor risk att personalen på boendena överger dessa personer för att fly kriget. Och även om dom mot förmodan skulle stanna kvar kommer mat och medicin ta slut på boendena. Det finns 2.7 miljoner människor med funktionsnedsättning registrerade i Ukraina (och säkert en del som inte är registrerade på grund av odiagnostiserade). Jag har försökt hitta hjälporganisationer med fokus på funkisfrågan men inte hittat (skriv till mig om du vet något). Just nu skriver i alla fall Inclusion Europe att det är svårt att ordna direkt hjälp till boendena och funkisfamiljerna med anledning av pågående krig men dom jobbar på det. Dem skriver också

"We need humanitarian organisations to reach out to families, and to include people with intellectual disabilities in their planning and interventions."

Det här är så förödande och så sorgligt. Jag vill inte förminska Ukrainas kamp, jag vill bara belysa även detta! Personer med funktionsnedsättning prioriteras sällan. Varken i krig eller i fred. Dom som brinner och belyser deras situation är antingen dom själva, anhöriga och en del få eldsjälar. Jag vill uppmana er att hoppa in i ledet. Få er att engagera er i funkisfrågan. Inte bara i krig, utan alltid. Våra finaste medmänniskor som inte är starka nog för att klara sig själva eller belysa sina behov behöver våra röster. Var en sådan röst. Brinn även för dom. Kräv förbättring, kräv samma levnadsvillkor.