Negars blogg -

Innan Celine var jag gravid för första gången. Vi var nygifta och lyckliga över att snart få bli föräldrar. Det var ingen planerad graviditet men så välkommet ändå. Jag vaknade en morgon och skulle byta om och när jag skulle ta av mig t-shirten var det som att dra sandpapper på mina bröst.

Wtf, såhär ska inte en mjuk bomullströja kännas

tänkte jag, för att i nästa sekund inse att jag är gravid. Som en blixt från klar himmel, utan att jag ännu hade testat mig visste jag. Men traditionsenligt tog jag ändå 3487 graviditetstester för att bekräfta det självklara.

Jag var gravid!

Vilken märklig och häftig uppenbarelse, kände jag. Vi skrev in oss på MVC och fick tid bokad till kub. När tiden närmade sig för kub-testet var personen som skulle utföra den sjuk så den blev uppskjuten. Sedan kunde inte vi det nya datumet så vi valde helt enkelt att vänta in RUL som bokades till datumet jag skulle gå in i v.19 Under tiden pluggade jag och var gravid på heltid. Jag betedde mig som förstagången gravida ofta gör - som en dramaqueen. En ny sorts hormorvåg sköljde över mig och jag ömsom grät, ömsom skratta. Jag var arg och lycklig. Det var en rejäl bergochdalbana av känslor som kom med graviditeten, sånt som ingen berättar åt en och som inte syns på folks nakna gravidfoton (wassap with that egentligen?). Magen växte successivt och jag kände inte igen mig själv, varken mentalt eller fysiskt. Det var som att jag höll på att omvandlas till en annan människa rakt framför mina egna ögon. En kväll stod jag i duschen och en tanke kom över mig. Jag kom ut från duschen senare och sa till Ebbi

Jag tror inte jag är gravid?

Det är klart att du är gravid tröstade han. För vad visste han, vad visste jag? Några dagar efter det hade vi rutinbesök hos min fina barnmorska - Soheila. Hon kände på magen lite och måttade med måttband. Sen skulle vi lyssna på hjärtljudet, jag och Ebbi var så otroligt förväntansfulla. Nu var jag i v.18 och bebisen i min mage var en riktig människa tänkte jag. Hon tog kall gel på min mage och jag kände mig så vuxen som fick uppleva detta som man sett så många gånger på tv. Sen började hon leta efter hjärtljud. Tryckte lite på magen, letade lite till. Jag kände att något inte stämde men hon höll sig lugn. Hon sa

hon har gömt sig den lilla busungen.

Efter en stunds misslyckade försök att hitta ett hjärtljud sa Soheila att hon skulle ordna så att vi kunde göra ett ultraljud istället. När vi gick mot rummet var vi både skräckslagna och förväntansfulla, kanske skulle detta vara första gången vi fick se vår bebis. Rummet var mörkt och sköterskan som utförde ultraljudet var inte alls lika varm och vänlig som Soheila. Hon drog med apparaten på min mage och konstaterade ganska snart

nä, hjärtat har stannat

Jag brast ut i gråt, likaså Ebbi. Soheila höll mig hårt i handen och hade tårar rinnandes för sina kinder hon med. Det är vanligt vännen, tröstade hon. Vi hade fått en så kallat missed abortion - något jag aldrig tidigare hade hört talas om, men som jag nu genomgick. Ett missfall där kroppen tydligen inte fattat att fostret är dött. Kroppen gör sin gravidgrej helt i onödan istället för att signalera åt kroppsbäraren (dvs jag i detta fall), att graviditeten är avbruten. Magen växer, huden lyser, brösten får mjölk, känslorna kaosar. Allt flyter på som vanligt, förutom att fostret inte längre lever. Ganska oschysst sorts missfall faktiskt.

Fram tills då var den händelsen ett trauma i mitt liv, vårt gemensamma liv. Jag genomgick en inre kris med många tankar om min duglighet som kvinna, oro inför framtida graviditeter osv. Fram tills mitt egna missfall var det sällan jag hade hört folk prata om missfall. Jag trodde inte att det var vanligt eller att jag kände folk som genomgått det. Jag kände mig därför så otroligt ensam och nästan skamsen. Men eftersom jag hade berättat om graviditeten till min omgivning och därav blev tvungen att berätta även om missfallet, blev jag så förvånad när var och varannan berättade att även de genomgått ett missfall. Att det kunde vara så vanligt förekommande men så tyst om detta fenomen. Jag blev både lättad och provocerad av den insikten. Idag är jag inte påverkad av händelsen på ett negativt sätt, utan bär med mig den som en erfarenhet. Bevisligen kunde vi få barn och fick två stycken efter missfallet. Bevisligen har jag större trauman idag än det missfallet då. Men det är så med livet, trauman och erfarenheter går hand i hand. Jag hatar uttrycket "det som inte dödar dig gör dig starkare" för man är så stark som man är oavsett vad som händer. "Det som inte dödar dig bidrar till fler erfarenheter snarare". Mitt missfall skedde 2011, på den tiden talades det inte lika öppet om missfall som det görs idag upplever jag. Det kan också vara för att jag inte var så insatt.

2017 fick jag ett till missfall, fast den gången fick vi reda på det tidigare, i v.13. Vi kan väl konstatera att min kropp är jävligt dålig på att utföra sin missfallsplikt. Den ger mig inte signaler om att graviditeten är avbruten och jag går runt i min egen lilla värld av ovisshet. 2017 var min kropp mycket svagare än 2011, jag hade genomgått två kejsarsnitt och fått stora komplikationer av den sista. Detta medförde att den följande aborten för att få bort fostret från kroppen inte alls gick som förväntat. En lång historia kort höll jag på att stryka med om det inte hade varit för min svägerska som ställde till med en scen utanför mitt sjukhusrum så alla läkare och sköterskor fick rusa och akutoperera mig. Allt gick bra, som vi kan se. Jag lever och är ganska bestämd på att inga sådana uppoffringar av min kropp kommer ske fler gånger. Tänk på det nästa gång ni frågar om någon ska ha fler barn. De kanske inte kan, de kanske inte vill. Frågan kanske triggar dåliga minnen. Gravitet är och kommer alltid vara en frivillig sak att berätta om och dela med sig av. Så varsågoda, ett inlägg om en privatsak. Ha en fin lördag!