Negars blogg - Här för att meddela att dina rätt och fel är fel!

När jag började studera på universitet var det civilekonomprogrammet i Växjö som jag kom in på. Ett 5 år långt program. Bättre än inget, tänkte jag, trots att jag inte hade några ambitioner om att bli ekonom eller var särskilt duktig på matte (jag har hört sedan att man inte behöver vara ett mattegeni, men ni fattar). Efter en termin där jag kämpade mig igenom marknadsföringsekonomin och min plats bland alla blondinkillar med backslick och pärleörhängetjejer med perfekt "naturlig" makeup gav jag upp. Jag hade redan flyttat till Växjö och hittat en fin lägenhet som jag trivdes i så jag hade inga planer på att flytta därifrån. Jag tittade igenom Växjö universitets utbud av utbildningar och ögonen hamnade på Socionom.

Vänta lite nu, tänkte jag.

Det var ju det jag ville bli när jag var liten, mindes jag. Jag kom att tänka på min egen skolkurator Susanne som jag tyckte så mycket om. Jag mindes att jag som 11 åring brukade tänka att hennes jobb verkade så roligt. Hon var klok och rolig och bjöd alltid på frukt när man var hos henne. Socionom, varför inte? Socionom ska jag bli. Jag kryssade i ansökan och skickade iväg. Höll alla tummar och tår för att bli antagen. Det var den enda utbildningen jag sökte och ville inte flytta hem med svansen mellan benen. Under sommaren kom svaret - ANTAGEN.

Halle-fucking-luja!

Första inskrivningsdagen var vi en salig blandning av människor. Vid presentationen i klassrummet hade vi alltifrån personer som fått alla sina (6) barn omhändertagna av socialen och ville bli socionom för att "ändra systemet", till äldre herre som ville omskola sig. Vi hade tystlåtna, lugna personer i klassen och andra mer sociala och extroverta. Jag trivdes så bra! Jag älskar blandningar. Mix av allt. Jag hatar en sjö av låt säga bakåtslickade blondiner med svartmarkerade bågar utan styrka. Ni förstår. Jag hade inte meddelat mina föräldrar om mitt avhopp från ekonomi och nystart på socionom. Min pappa kom tillbaka från sin semester i Iran den sommaren och jag sa

change of plans, baba. Jag ska bli socionom

Vad är det? undrade han Det var de som beviljade oss boende och ekonomiskt bistånd när vi var nya i Sverige, förklarade jag. Spännande, var hans korta svar. Säkert för att dölja sitt missnöje över att han inte kommer få ha en ekonom till dotter. Men när jag var liten brukade pappa alltid säga

du får bli vad du vill, bara du studerar till det.

Studier var viktigt för min pappa. Och även för min mamma såklart.

I alla fall. Studierna tog fart på Växjö universitet. Jag trivdes som fisken i vattnet, sög åt mig allt på föreläsningarna, antecknade, pluggade, klarade alla tentor. Jag är nästan stolt över hur duktig jag var. Jag köpte inte en enda kurslitteratur under min socionom utbildning (jo kanske någon enstaka, typ juridikboken och annat trams som ej går att lära sig under seminarium). Jag förde anteckningar och pluggade på bibblan. Min studieteknik inför salstentor var att skriva egna tentafrågor till mig själv under terminens gång. Inlämningsuppgifterna skrev jag oftast kvällen innan (jag har ingen självdisciplin). Oavsett vad så gick det bra. Efter 3 terminer i Växjö flyttade jag till Stockholm och bytte då även studieort. I Stockholm kom jag in på socionomutbildningen med inriktning på äldre och funktionshindrade. Alla var så intresserade under utbildningen, engagerade i frågorna vi lärde oss om. Vi skrev C-uppsats, jag och en studiekollega, om uppbrottsprocessen i destruktiva relationer.

Vad är det som slutligen bidrar till att kvinnan faktiskt lämnar relationen?

Då började jag intressera mig för våldsfrågan och normaliseringsprocessen. På min praktik var jag på biståndsenheten och lärde mig om insatser och hemtjänst till äldre. Allt var så rätt. Jag trodde jag lärde mig så mycket. Jag var ung och naiv och förstod inte att myntet har två sidor. Jag tog för givet att det som lärs till mig är det rätta. Jag minns en gång när jag tillsammans med min handledare var på en vårdplanering på Södersjukhuset. Den äldre mannen skulle skrivas ut och skickas hem. Hans son, en kostymnisse, menade att han inte klarar sig ensam hemma. Biståndshandläggaren, min handledare, menade att han inte uppfyller kraven för hemtjänst och att det är sjukhusets ansvar att vårda honom. Sjukhuset i sin tur menade att det inte fanns mer i medicinsk väg som de kunde göra. Där satt jag, mitt i en mänsklig pingpong-match där klienten var bollen och sjukhuset och handläggaren spelade match. Där satt jag och trodde vi hade rätt. Trots att mitt hjärta brast för den gamla mannen som knappt kunde prata, trodde jag att "det är så lagen säger". Hans son, kostymnissen, var arg och uppgiven. Han höjde rösten ett par gånger och jag blev illa till mods. Skämdes och blev arg samtidigt. Idag förstår jag honom. Idag är jag honom. Han hade rätt. Hans pappa behövde vård, och det borde inte vara hans ansvar att ge pappan den vården eller kriga sig till den. Han var själv en vuxen man med jobb och familj och andra bekymmer säkert. Men ändå satt vi där och försökte hålla oss lugna och säga "vi hör vad du säger", "jag kan förstå att du blir arg men" och annat trams. Det här inlägget har inget syfte eller mål. Inte ens en röd tråd. Jag bara skriver för att jag tänkte på det idag, att vi människor tenderar att tro på den vinkel vi lär oss saker från början. Det är sällan ett eller flera andra perspektiv också lärs till oss så att vi själva kan avgöra. Detta sker från barnsben. Små bebisar formas efter det vi lär dem. Vad som enligt oss är rätt eller fel.

Och saker är olika rätt eller fel beroende på perspektiv. Beroende på tidpunkt och plats.

Det är när man själv hamnar på den andra sidan av någonting som man lärt sig är rätt (eller fel) som vårt perspektiv faktiskt ändras. Det sker sällan när någon säger det åt oss, utan vi måste själva uppleva det för att förstå. På riktigt förstå. Det är tråkigt men framförallt begränsande för människans utveckling tänker jag. Man bli enkelspårig. Man blir envis och man tror att man har rätt världsbild. Sen går vi alla runt som naiva idioter och tror oss ha rätt. Skapar krig och konflikter om saker som från ena hållet svart och från andra hållet vitt. Min lärdom efter att först ha studerat till socionom, sedan arbetat som socionom och slutligen blivit klient till socionom, är att det viktigaste är att hålla sig grå. Både som klient och som handläggare. Både som medborgare och stadsminister. Både som vuxen och som barn. Det finns inte rätt eller fel många gånger. Det är ett inlärt perspektiv hos oss. Och som vuxen är det viktigt att analysera sig själv och sina perspektiv. Som vuxen är det viktigt att inte forma barnen efter oss själva, utan låta dem hitta sina egna gränser, sina egna rätt och fel. Det var allt från mig och dagens tankeverksamhet. Peace