I ett fint villaområde bor det en familj på fyra. Mamma, pappa och 2 barn. Ett av barnen, det yngre, har funktionsnedsättning och är därför sen i utvecklingen. (Hatar föresten ”sen i utvecklingen”. Utveckling är individuellt. Men mer om det en annan gång). Familjen har till följd av lillens problematik ansökt insatser hos LSS i sin kommun och efter mycket kämpande fått beviljat avlösare. En avlösare är en person som kommer hem till familjen för att ta hand lillen så att resten av familjen kan göra annat.

Det låter onekligen som att jag beskriver vår familj men vill klargöra att det inte är fallet.

Vi fortsätter. Avlösaren, en kvinna i övre medelåldern börjar jobba hos familjen under sommaren. Hon kommer hem till familjen, deras privata sfär och ska ta hand om det viktigaste dom har, deras barn. Ett barn som inte själv kan ge uttryck för sina önskningar och behov.

Barnet i fråga är 7 år gammalt och bär fortfarande blöja likt andra med samma diagnoser. Men eftersom det är sommar börjar familjen toaträna barnet. Eftersom det är sommar och det därför är okej att barnet springer naket. Det underlättar liksom, det vet ju alla som pottränat sina barn.

Kvar lämnas familjen med alla utmaningar som livet serverat dom.

Barnet har dock inte förståelse för toaträningen och det händer att det sker kissolycka i hemmet. Men det är också okej, för det är en del av träningen. Hur många gånger föll man inte innan man lärde sig att gå, samma sak här.

Vid ett av dessa träningstillfällen är avlösaren hos familjen. Ni vet hon som ska avlasta och underlätta. Hon som är anställd just på grund av att barnet i fråga har diagnos. Hon som inte skulle ha just detta uppdraget hos just denna familj om det inte vore för barnets speciella behov.

Avlösaren bevittnar denna glada pojke som springer runt naken i hemmet och i familjens trädgård. Hon bevittnar svårigheterna barnet har med att förstå att kissa gör man i toaletten. Hon bevittnar kissolyckan i vardagsrummet.

Och i hennes roll skulle man önska att hon var behjälplig. Att hon underlättade för familjen, för det är vad hennes roll är, att AVLÖSA.

Kvinnan utför sitt pass hos familjen och så slutar hon för dagen. Kvar lämnas familjen med alla utmaningar som livet serverat dom. Förutom just toaträningen kräver barnet mycket mer. Så familjen fortsätter outtröttligt (jo jävligt tröttligt men vad finns det för val?). Dom matar, jagar, duschar, klär på, borstar tänderna och nattar. Om och om igen, dag efter dag.

Avlösaren, hon lämnar familjens bostad, åker hem och sätter sig framför datorn. Där öppnar hon sin mail och skickar en OROSANMÄLAN till kommunen där familjen bor, samma kommun som anställt henne.

Hon skriver att hon är orolig för det 7 åriga barnet eftersom föräldrarna brister i sin omsorg. Hon skriver att barnet inte får kläder på sig, att hen springer runt naken och kissar och bajsar överallt utan att föräldrarna bryr sig. Barnet FAR ILLA!

Skicka!

Socialtjänsten i sin tur tar emot anmälan och ringer familjen för att underrätta. Mamman i familjen förklarar situationen, kring sonens diagnoser, kring hans träning att bli av med blöjan osv. Anmälan lägg ner, FÖRSTÅS.

Jag önskar att detta vore en roman och inte verklighet. Jag önskar att personer som denna avlösaren, okompetenta cyniska kärringar inte fanns på riktigt, och speciellt inte i en roll som avlösare/personlig assistent. Men tyvärr är ovanstående sant.

En mamma, samma mamma som nämns ovan skrev till mig om denna händelse. Förkrossad, arg, ledsen och trött. Hur fan kan en person som fått jobbet att avlasta för en familj, istället bidra till så mycket mer ångest och börda?

För även om anmälan lades ner, kvarstår faktum att en person som anställts av kommunen, får komma hem till ens privata, ta del av ens mest intima och därefter välja att döma familjen.

Hur mycket ska funkisfamiljer egentligen orka? Hur mycket okunskap ska få florera innan det finns något stopp?

Och vi som ska lämna våra barn i händerna på en främling, måste kunna ge uttryck för hur jävla skevt det är att kraven för anställning inte är högre.

Funkisfamiljer vill egentligen inte ha personliga assistenter och avlösare, det är liksom ingen längtan vi har efter att ha en tredje person som får ta del av familjen. Dom insatserna ansöks på grund av behov, måsten och desperation! Inte på grund av ”kul med folk här”. Fatta det!

Och sen, att ha en tjänst som avlösare, det vill säga, att du i din roll ska arbeta med barn som har SPECIELLA BEHOV. Inte normtypiska, utan speciella. Speciella i form av, ja vad vet jag, KANSKE TOATRÄNING I 7-ÅRS ÅLDER?? Att sedan göra en orosanmälan på detta visar på hur okunnig och okompetent personen i fråga är.

Och en sådan person, anställd av kommunen (som själva besitter massa okunskap iofs), förväntas familjer släppa in i sina hem. Förväntas familjer lämna sina barn ensamma med. Varför då?? Varför ska funkisfamiljer acceptera allt som ”ges” och dessutom vara tacksamma. Fuck that!

Hur kommer det sig att det inte finns större krav på personer som ska arbeta med dom barn och personer som är väldigt utsatta? Borde det inte vara större krav på just dessa personer? Eller kan det möjligtvis vara så att samhället skiter i sina svagaste, och kastar dom åt vargarna?

”Här, här är en okunnig idiot som är villig att vara med ert barn. Take it or leave it”

Och i ren desperation och på grund av att det inte finns annat accepterar vi.

Inte ovanstående avlösare. Familjen kastade henne. Men i andra fall. Vi accepterar för vi måste. Vi har inga andra val och ingen ork kvar.

Det finns bra personliga assistenter och avlösare, det ska vi inte ta ifrån dom. Men vi måste kunna prata om bristen på krav som (inte) ställs. Praktiskt taget vem som helst får jobba som personlig assistent/avlösare. Det är inte utbildning eller kunskapskrav.

Så dom som är bra, är bra för att dom genuint är fina människor. Men vi kan inte vara naiva och tro att alla är fina människor. Och vi som ska lämna våra barn i händerna på en främling, måste kunna ge uttryck för hur jävla skevt det är att kraven för anställning inte är högre.

Vilket parti har som avsikt att ändra på det? Hittills har jag inte hört någon.

Mamman skrev detta, som jag tänker avsluta med. Jag hoppas du som läser förstår hur tufft det är. Jag hoppas att du gör något för att bidra till ett bättre samhälle för alla.

“Som NPF förälder är hela ens föräldraskap ifrågasatt av utomstående. Det sticker i folks ögon om jag sätter på min 7 åring blöja. Det sticker i folks ögon om jag låter honom vara naken. Vi gick på fotboll men blev ifrågasatta för att han inte förstod att planen var inom linjerna. Vi åker buss och han gör konstiga läten. Jag kämpar att han ska lära sig handla, stå i kö och betala på ICA men blir utskälld. Helst skulle nog hela samhället se att jag bara låste in honom. Så slapp de se honom. Slapp se hans snopp. Höra hans läten. Se hans otålighet. Och förfasas över hans dåliga mamma.”

Ta hand om er. ❤️