Hej mina vänner,

Här har det varit tyst ett tag till följd av mitt mående som bäst kan beskrivas som ett av årtiondets längsta bergochdala.

Jag känner knappt igen mig själv i svängarna och det är väldigt påfrestande. Att inte veta hur jag kommer må imorgon, att vara superalert ena dagen och supertrött andra, att inte veta hur länge måendet kommer hålla i sig och hur det samtidigt påverkar andra delar av livet.

Jag är så trött på att inte bara kunna ha en stabil dagsform.

Det är så jävla tröttsamt. Jag är så trött på att inte bara kunna ha en stabil dagsform. Trött på att vara så oförutsägbar i mitt mående.

Häromdagen vaknade jag kl 18(!!). Hur kan det vara normalt?

Och ja, många funkismammor skriver att vi är trötta, det är en del av vår personlighet och blabla, men någonstans finns det en gräns för vad som faktiskt är onormalt trots ett krävande liv.

Visst, jag hade kanske (kanske!) ”ryckt upp” mig om inte det varit så att Ebbi tog allt, men det är ingen ursäkt känner jag?

Jag ska ge det ett tag till, men sen kanske jag får uppsöka läkare. Det kan ju vara omställningen från sommar till höst, från ledig till vardag osv. Vi får se.

Men, det är vad som pågår. Alltså ingenting. Och det värsta av allt är hur tom jag känner mig i huvudet. Inga ord, inga tankar eller funderingar tar plats. Bara tystnad. Så jävla tråkigt.

Men. Snart är jag tillbaka. Ni får ha överseende med denna mama 😘