Negars blogg - Kurdernas blod rinner längst gatan

Vad tyst det är här? Men jag vet inte vad jag ska skriva när jag vet vad som pågår i landet jag föddes i. När jag vet att i ett av dom kurdiskbebodda städerna så rinner blod från fängelset ut på gatan. Blod från pappor, söner, makar. Blod från tortyr. Blod från oskyldiga vars enda brott är att ha en åsikt. Hur mår dom just nu? Vad tänker dom i stunden deras kroppar utsätts för smärta som vi inte kan föreställa oss? Vad ska jag skriva när vi vaknat till nyheten att två 23-åringar hängts från lyftkranar. Till den enas föräldrar ringde dom på morgonen och sa att deras son avrättats och att dom får komma och hämta hans kropp. En kropp som hade spår av omänskligt våld. För vad? För att han hade en åsikt, ett hopp om en framtid.

Till den andras mamma sa dom att hennes son skulle frikännas när hon besökte honom i fängelset dagen innan han mördades. Hon log på bilden som har spridits på sociala medier. Hon tittade sin son i ögonen och han tittade henne i ögonen och båda log. Båda log trots att han utsatts för våld, trots att hans arm var bruten och hans själ likaså. Men - dom log för själen var fortfarande i kroppen. Kroppen var fortfarande varm och mamman kramade om sin son. Hon log för hon tänkte säkert att vi tar oss förbi all smärta bara min son får komma hem. Dagen efter ringde dom mamman och sa att hennes son mördats och begravts. Hon fick inte ens ta farväl. Farväl av själen. Kroppen hängdes precis som den andra 23-åringen, han som hette Mohsen. Hennes son hette Madjidreza och hans kropp hämtades en tidig morgon förra veckan och togs till ett torg där åskådare från samma barbariska regim stod och bevittnade mordet. Dom bevittnade när snaran lades om Madridrezas hals och hur lyftkranen sakta lyfte upp kroppen tills kroppen inte var mer än bara kött.

Jag läste någonstans, hur jävligt det än låter, att det finns mildare sätt att hänga någon än det som Mohsen, Madjidreza och 500 andra med som utsatts för detta året. Det mer "humana" sättet (om man ger sig rätten att kalla avrättning för humant) är om det öppnas en låda under fötterna på offret. Då dör man direkt. Men i en regim som försöker vara så ohuman som möjligt, väljer man att inte ens avrätta oskyldiga på ett värdigt sätt. Istället lyfter dom dessa personer med en lyftkran, vilket bidrar till enorm smärta och dödsångest. Vad tänkte dom? Vad kände dom? Vad ska jag skriva när samma regim tillfångatagit en 14-årig pojke när han försökte komma undan deras våld på gatan. När dom har tagit fast honom med aggressivitet precis utanför hans hem. När dom har fängslat honom, ett barn på 14 år, och utsatt även honom för tortyr. Vad ska jag skriva när mitt hjärta blöder över tanken att han fyllde år häromdagen. Ensam, slagen, frusen och rädd. Han fyllde 15 år i fängelset. Ett barn som var full av liv och älskade djur. Ett barn som ägnade all sin fritid åt att hjälpa hemlösa djur. Vad ska jag skriva när även han fått en dödsdom och ska avrättas.

Vad fan ska jag skriva i min desperation, sorg och ångest när allt detta pågår i mitt gamla land och utrikesministern accepterar det i mitt nya land? Orden räcker inte till. Inte ens känslorna räcker till. Den islamistiska regimen har i 43 år utsatt Iran för så pass grovt våld och så omänsklig tortyr att världen har lärt sig acceptera livsstid fängelse och tortyr åt dom oskyldiga personer som sitter fängslade. Dom är otroligt skickliga på detta och det pågår nu framför våra ögon. När 20 000 oskyldiga står inför avrättning bara dom senaste tre månaderna, lyckas även vi som är insatta, gå in i deras fälla. Vi är villiga att acceptera livsstids domar, bara dom släpper dödsstraffet. En pappa berättar med obeskrivlig sorg i sin röst att hans son ringt och sagt att han ska avrättas. Pappan vädjar till regimen att ge sonen livsstid fängelse istället och låta sonen leva. Hur lyckas regimen förskjuta acceptansnivån? Jo, för omvärlden låter dom. För Tobias Billström och Ulf Kristersson reagerar inte. Inte bara dom förstås, många med dom. Men vad ska jag skriva, när sorgen är det som präglar mitt liv. I Iran som är ett muslimskt land är det böneutrop vid varje bönetid under dagen. Det första böneutropet hörs tidig morgon runt 4-5 tiden. När jag varit i Iran har detta varit en nästan själslig upplevelse att vakna till. Jag har likt så många andra funnit själslig ro av detta. Dom två 23-åringarna som avrättades förra veckan, avrättades direkt efter morgonens tidiga böneutrop. Förstår ni det kollektiva PTSD som folk nu genomlider i Iran. Förstår ni den kollektiva tortyren som 80 miljoner i Iran och många till utanför Iran genomgår? Det går inte att beskriva.