I väntan på flyget satt jag som på nålar och observerade människorna. Hela natten och dagen hade jag varit stressad inför den 50 minuter långa flygresan ner till malmö, med Niro. Inte bara flyget förstås, utan all väntan, köandet, flygningen osv. Hela resan från dörr till dörr.

När jag satt där dels med min stress och oro och dels med min flygskam inför ett inrikesflyg gick det förbi en grupp snygga tjejer. Den ena hade vit brudslöja och en banderoll (?) med texten ”bride 2 b” och avslöjade att sällskapet var på väg på en möhippa. De hade alla höga stilettklackar och senaste modet i form av vita tighta byxor, en minimal magtröja och diverse märkesväskor. Alla spacklade, vackra och bekymmerslösa (om man bortser från deras stress över att hitta rätt gate).

Själv satt jag med sneakers, en väska i ena handen full med Niro-leksaker i form av solglasögon, en kedja, mitt halsband och slajmstänger. Jag hade även köpt en dyr jäkla ormleksak som jag tänkte använda som in case of emergency-leksak på flyget. Celine gav den till honom redan i bilen påväg till flygplatsen och han ägnade inte ens 2 sekunders uppmärksamhet åt den. Vid andra sidan om mig hade vi laddat med Niro-käk för att förhindra eventuell hungerkaos - Körsbär, persika, baguett, vatten, chips, choklad.

På fötterna bar jag sneakers. Och det var det som blev någon form av breakingpoint när jag såg kontrasten mellan mig och tjejerna. Jag tänkte att här sitter jag och känner mig onormal, är orolig för Niros eventuella utbrott (som tack och lov uteblev) och har flygskam. När det går ett gäng brudar där helt utan (flyg)skam över att ta flyget från en stad till en annan, skrika högt och härja på flygplatsen OCH dessutom ha högklackade skor. Vem fan flyger med klackar? Så jävla onormalt.

Här sitter jag orolig för att min son ska få vara som min son är. Jag har laddat upp med allt möjligt för att hindra ett eventuellt ”onormalt beteende”, inte sovit på 24 timmar på grund av denna stress och känner dessutom ångest över att vi behöver flyga eftersom det är det ”smidigaste” sättet för oss. Hellre 50 min kaos än 5 timmars kaos.

Här sitter jag orolig för att min son ska få vara som min son är.

Samhället har format oss funkisföräldrar att känna stress och oro inför att våra barn eventuellt ska ”störa” i dom normalas värld. Vi försöker med alla medel förhindra utbrott, avvikande beteenden och störningsmoment så att andra inte ska störas, så att vi inte ska dömas. Vi hindrar våra barn att vara sig själva för att inte störa dig, för att slippa dina blickar, dina suckar och dina fördomar. Världen är inte vår fristad, och verkligen inte våra barns. Deras vanliga jag stressar oss när vi kommer ut i världen och allting är dom normalstördas fel.

Hemma får Niro skrika, springa fram och tillbaka, stimma, ljuda, flaxa, stöka. Där är jag inte stressad. Stressen kommer när andra också ser.

”Vad är egentligen normalt” säger folk som om det per automatik gör dom till accepterande människor. Fast irl har folk en tydlig uppfattning av vad normalt är. Ett gäng skrikiga 20-åringar som reser för att festa är normalt. Ett barn med flaxande armar och konstiga ljud är inte det. Enligt folk asså. Enligt mig är det onormalt att flyga med högklackade skor.

Flygresan gick bra. Niro skötte sig exemplariskt normalt. Inte mycket avvikande = inte många blickar.

Så många av mina funkisföräldra-vänner skrev och berättade hur dom inte vågar resa och framförallt inte vågar flyga.

”Hur ska det gå?”

Samma oro som jag hade. Jag har förstått att oron och stressen faktiskt ligger mycket i att man inte orkar med folk. Vad dom ska tycka och tänka. Man vågar inte riskera en flygresa på 6 timmar där ens unge ljudar o stimmar och stör hela flyget. Återigen; stressen ligger i att vi stör andra. Inte i att barnet är som barnet är.

Vi försöker som vanligt ändra våra barn att passa in i den normala mallen. Men om våra barn nu är ”onormala” är det ett orimligt krav att ställa på dom. Det rimliga vore att kräva av alla andra att anpassa sig, fatta och acceptera att den här flygresan kommer bli ljudlig.

Stressen ligger i att vi stör andra. Inte i att barnet är som barnet är

Ps: jag hoppas ni fattar ironin i ordet normalt.

Här kommer lite malmöbilder.