Att resa med barn har för oss inte kunnat klassas som resa i den bemärkelsen att det görs för vila, utflykt och återhämtning. Som jag skrivit tidigare har resan till Malmö varit otroligt påfrestande, med anledning av barnens olika behov samt Niros missnöje.

Vi skulle ha åkt hem igår, tisdag. MEN, som en tidig bröllopspresent fick jag stanna, ensam, i sex dagar!

Fick??, tänker ni nu kanske. Är det hennes man som bestämmer? Svar nej. Jag fick, utifrån aspekten att Ebbi unnade mig detta. Att han trots sin egen utmattning är okey med att jag stannar och han tar hela projekt:funkisfamilj på egen hand där hemma. Vakna nätter, tidiga morgnar, 80 olika rätter åt Niro, Niros utbrott, Niros magbesvär, städ, sysselsätta Celine, samtidigt som han jobbar. Han unnade mig detta. Jag fick stanna på bekostnad av att han gör allt det där samtidigt som jag får ha den ultimata egentiden i Malmö.

De åkte hem igår. Min mamma är bortrest så jag har hennes lägenhet (och garderob) helt för mig själv. Det första jag gjorde efter att ha släppt av familjen på flygplatsen var att komma hem och sova. Jag var helt slut efter dessa 12 dagar. När jag sedan vaknade ur min koma tog jag mig ut.

Och trots att Malmö är staden jag växt upp i känner jag mig numera främmande här, samtidigt som allt är så tryggt och ”hemma”. Men mycket har ändrats. Byggnader har byggts, gator har bommats och massor av secondhand butiker har öppnats.

Efter en löjlig runda i bilen, där jag velade vad jag ska göra med all denna egentid beslutade jag mig i alla fall för att gå på loppis och köpa några böcker. Sagt och gjort, två timmar senare (ja jag tog verkligen min tid!) kom jag ut med 4 pocket. Satte mig på min favoritthai-restaurang och beställde nr 2 som förr i tiden.

Sen började jag bli rastlös och undrade om det var dumt att jag stannade kvar och la all den tyngden på Ebbi när jag ändå inte verkar livsnjuta som en bör. Läsa och äta, det kan jag väl göra i Stockholm? Ja, jag stressar upp mig själv till att livsnjuta ”på riktigt”.

En stund senare befann jag mig på Coop (ja jag vet, så ospännande men fortsätt läs) när jag såg färska räkor och kräftor blinka åt mitt håll. Med syster i luren fick jag en snilleblixt!

Ska vi ha kräftskiva, sa jag?

Ja, på bryggorna!, fyllde hon i.

Och genast fick vaniljtisdagen världens upswing! Jag köpte räkor, kräftor, aioli, bröd och ost. Sen köpte jag ett gott vin till och vi begav oss. Inom loppet av en timme satt vi med utsikt över havet, god mat och dricka samt systersällskap. Exakt tre punkter som aldrig sker samtidigt i Stockholm

Och där satt vi sen, jag, Negin och Lilo och tittade på människorna och havet. Jag föreställde mig hur det skulle vara om barnen var med. Här skulle jag kunna vara en pretto-mamma och ljuga om att ”det skulle vara så mysigt”, men jag är ingen lögnare. Det skulle vara ett helvete, kaos. Det skulle inte vara en lugn minut, det skulle vara blickar och jaga barn och tjat och gnäll och inte en endaste lugn minut. Hela grejen skulle totalt ha tappat sitt syfte. Och ibland tycker jag det är viktigt att kunna erkänna att vissa saker är vuxensaker att göra, exempelvis att sitta på bryggorna i tre timmar med skaldjur, solglasögon och en bok.

Och trots att kvällen slutade på ett helt magiskt sätt måste jag ändå medge att den största lyxen med min ensamma vistelse i Malmö inte är upplevelserna i sig, utan vetskapen om att jag inte har tider att passa. Lyxen är att ha tid, oändligt med tid (till nästa vecka) där jag inte behöver tänka på nästa steg, på middagen, på hämtningen, på läggningen, på tvätten, på allt som måste göra och allt som bör göras och allt som vi skulle ha gjort.

Den största lyxen är att spendera 2 timmar bland boksektionen på loppis, att sova när jag vill och vakna när jag vill. Att jag nu kan dricka kaffe i lugn och ro, skriva detta och om jag vill gå och lägga mig igen, eller göra vad jag vill. Det är den största lyxen och den bästa presenten jag någonsin fått.

Vi hörs snart igen nu när jag har all tid i världen att skriva.

Kram!