Man kan väl säga att jag kraschlandade i Stockholm efter min ensamma vecka i Malmö. Jag kom hem i måndags på natten och välkomnandes av en vaken Niro som höll mig vaken till klockan 3. Back to normal utan någon mjukstart så att säga.

Det i sig, alla vardagsbestyr, städ, matlagning och Niros behov blev en stor omställning. Jag har varit borta tidigare från familjen, 3-4 dagar max, men aldrig har ”återgången” varit så tuff som denna gång. Jag tror att det beror på att jag i Malmö verkligeeeeen släppte alla tankar om ansvar och kontroll. Jag överlät livet åt Ebbi helt enkelt.

Ensamtid för mig är som chips, äter jag en vill jag ha fler.

Omställningen har varit tung och ångestfylld om jag ska vara ärlig. Det är så lätt att vänja sig vid ett enkelt och ansvarslöst liv, det är så svårt att gå tillbaka till det som är krävande. Nu låter det som att mitt liv alltid är krävande, vilket det såklart inte är. Men ansvarsbördan är alltid tung, alltid närvarande, och då blir man trött. Malmö tillät mig att vila huvudet.

Igår hade jag så mycket ångest att jag faktiskt ”unnade mig” en ångestdämpande. Idag känns det lite lättare, som om jag tar småsteg tillbaka in i vardagen (förutom första vakennatten då).

Det är så lätt att vänja sig vid ett enkelt och ansvarslöst liv

Jag kommer på mig själv att bli tröttare i andras närvaro. Att jag behöver vara ensam. Ensamtid för mig är som chips, äter jag en vill jag ha fler.

Men som sagt. Idag börjar jag hitta hem igen, i dubbel bemärkelse. Fick fina bilder från Niros skola som gjorde mig varm i hjärtat, och denna extremvärme har gjort mig varm på kroppen.

Nu ska jag försöka läsa lite innan det strax är dags att lägga Niro.

Kram