Negars blogg - Skulle du vara lika tyst under andra världskriget?

Det finns en scen i filmen Pianisten där nazisterna går in i ett höghus in till en judisk familj som sitter runt ett matbordbord. Dom beordrar alla att resa sig, men en gammal man som sitter i rullstol har inte förmågan att stå upp. Två av nazisterna bär honom med hans rullstol, går ut på balkongen och kastar ner den gamla mannen mot din död. Det är en vidrig scen och jag minns hur mycket jag grät när jag såg den första gången. (Här är scenen. Känsliga varnas) När filmen precis hade kommit och det snackades om hur sjuka och omänskliga nazisterna var, pratades det som om dom händelserna och beteendena var kvarlämnade i historien. Att sådant inte längre händer. Hur kunde man döda folk på det barbariska viset och på grund av så absurda anledningar? Jag kom att tänka på den scenen häromdagen när jag såg ytterligare ett klipp som hade läckt ut från Iran. På klippet ser man regimens styrkor på väg in i en byggnad för att tränga sig in i folks hem. Man hör någon av dessa poliser säga att dom ska kasta ner folk från taket. Klippet är alltså ifrån någon vecka sedan, inte från andra världskriget. Den islamiska regimen i Iran mördar folk på lika absurda grunder som nazisterna mördade judarna under andra världskriget.

Det handlar om iraniernas mänskliga rättigheter. Dom mördas för att regimen vill fortsätta vidhålla makten av folkets rättigheter. Det är så otroligt svårt att blogga om vardagen som flyger förbi med allt vad det innebär, samtidigt som landet man föddes i är under brutal attack av sina ledare. Och samtidigt som folk som är som en själv mördas för att dom vill ha sina basala rättigheter. Det är otroligt svårt att klaga på dom saker som för oss är jobbiga, när mina landsmän mördas för att dom vill ha precis som det vi har här - frihet. Yttrandefrihet Åsiktsfrihet Existensfrihet Kärleksfrihet Religionsfrihet Konstfrihet All sorts frihet som en människa är född till att få ha. Det som pågår i Iran är så brutalt och när man inte tror att man kan bli mer förvånad, så blir man just det.

Och förvåningen handlar inte bara om det som pågår i Iran, utan även det som (inte) pågår utanför Iran. Det vill säga bristen på reaktioner och bristen på aktioner. Under dom senaste tre månaderna som Iran varit under brutal och dödlig attack av sitt styre har 60 barn enligt officiella siffror mördats. Barn som var på väg hem från skolan, barn som satt i bilen med sin familj, barn som varit på fredliga demonstrationer. Barn. Under 18 år. Så unga som 3 år. Var är organisationerna? Iranier runt om i världen undrar varför inte våra barns liv är viktiga för Unicefs arbete? Tystnaden är smärtsam. Jag vet inte dom officiella siffrorna på antalet döda som helhet, och hade jag vetat så hade jag dubblat den siffran. Häromdagen barrikaderade stora militära pansarvagnar med tungt artilleri Mahabad, en kurdisk stad i Iran. Internet, el och vatten stängdes av, och när natten föll började kulsprutorna hagla. In i folks hem, folk bilar, folks hjärtan och folks kroppar. Att använda krigsmetoder som svar mot demonstranter som vill ha frihet är bortom vad som borde vara rimligt hos omvärlden. Speciellt hos länder i fria världen. Regimen i Iran använder revolutionen som anledning till etnisk rensning av kurder. När en stad (läs: flera städer) mörkläggs och beskjuts med syftet att mörda så många som möjligt, undrar jag vad skillnaden är mot det som nazisterna gjorde?

Det är osmickrande när jag ser folk så otroligt sorgsna över historiens barbariska händelser, men som är obrydda när det faktiskt händer i dagens värld. Samma saker, samma metoder. Etnisk rensning av människor sker. Koncentrationsläger finns. Oskyldiga torteras, förslavas, mördas. Börja agera. För precis som Dr Mouna Esmailzadeh sa under konserten "En kväll för Iran"

"Idag kan vi inte längre säga "jag visste inte""

Kvinna Liv Frihet