Negars blogg - När framtidsoron blev av en annan sort

Det är så svårt att tänka på annat att skriva om när halva landet sörjer den regering som kommer bildas. Inte någon gång tidigare har reaktionerna varit såhär stora, likaså polariseringen, vid något annat maktskifte. Anledningen till detta beror på den starka oro många av oss nu känner när det blåa blocket sagt att dom är villiga att samarbeta med SD. Jag tänker inte upprepa det som sagts flera gånger. Det som hälften av oss anser och det som hälften av oss avfärdar. Den politiska debatten är het på alla kanaler just nu och det är upprepningar fast med nya ord och nya formuleringar. När vi nu befinner oss i en sådan här het uppstart tror jag inte att någon av blocket vill förstå den andra. Jag känner mig besviken, orolig och arg. Jag har inte kunnat släppa oron och frustrationen sedan resultatet blev klart. Jag sörjer att vi inte länge har en kvinnlig statsminister, men framförallt en statsminister som tydligt står upp mot rasism. Man ska inte ta ut varken glädje eller oro i förskott och jag försöker verkligen låta bli. Men det är svårt att försöka bortse ifrån alla "åk hem om det inte passar"-kommentarer som blivit någon form av mantra för vissa nationalister. Likt Isabella Lövengrip har även jag tappat en del följare (buhu) men även fått en del nya. Jag har på flera håll sett detta med följare nämnas och det lite komiskt hur vår samtid ser detta som en konsekvens av något så mycket större. Om jag tappar följare beror det på att personen som följde mig förmodligen inte längre gillar det jag väljer att dela. Det betyder även att vi tycker olika, och eller så gillar hen inte mig. Oavsett anledning ser jag ingen som helst mening med att grubbla över att några människor från planeten gjorden inte följa min Instagram och allt skit jag lägger upp där. Jag är glad över dom som VILL följa, så länge som dom vill. Tidigare har jag tyckt att man ska mötas i oliktänkande, och det gör jag fortfarande, men likt så mycket annat finns det en gräns för hur långt en sak kan bero. Vi kan tycka olika om mycket och ändå ha en saklig och vänskaplig dialog. Men när olikheterna handlar om saker som påverkar människors liv, varande eller icke varande samt människors framtid, har jag uppnått en nolltolerans. Min nolltolerans går vid rasism, funkofobi, homofobi och all annan sorts diskriminering. Jag kommer aldrig förstå enskilda individers rädsla för gängkriminalitet framför viljan att hjälpa dem svaga. Jag säger inte att kriminalitet inte finns, men hur många av dom som röstat SD har på ett privat plan drabbats av detta? Och, som om, SD eller någon annan för den delen skulle ha ett magiskt trollstav som hokuspokusar bort kriminalitet? Jag gissar att man tror att denna utrotning av kriminalitet kommer genom utvisningar och migrationsstopp. Och sen då, när det inte längre finns invandrare kvar att skylla på, och kriminaliteten kvarstår, vad gör vi då? Kanske kommer vi aldrig veta att kriminaliteten ökat, minskat eller blivit oförändrad. För om regeringen ska styra public service lär även dessa siffror styras. I Iran, där det råder diktatur, censurerar man bort scener ut filmer där män och kvinnor rör vid varandra. Paraboler och utländska kanaler är förbjuda och alla statliga kanaler är religiösa. Många böcker är förbjuda, likaså en hel del musik. När jag var barn minns jag att min mamma och moster följe en dubbad asiatisk tv-serie vid namn Osin. Det visade sig många år senare att den iranska staten hade köpt upp serien och dubbat den till en HELT ANNAN handling är originalet. Hur orimligt är inte det? Utveckling går aldrig snabbt, det sker alltid i små små steg tills det ibland inte finns någon återvändo. Det är obehagligt och läskigt när man inser att utvecklingen är på väg åt ett håll som kommer begränsa människan snarare än utöka dens potential. När jag har mött våldsutsatta kvinnor i mitt arbete som kurator har vi ofta pratat om normaliseringsprocessen. Alla kvinnor har klartgjort att om våldet hade kommit första veckan i relationen hade dom aldrig stannat. Och det är likaså nu. Hade Sverige röstat som dom röstat om vi hade fått en inblick i Sveriges kommande framtid? Hade man valt att lägga rösten på partier som vill begränsa snarare än utveckla? Eftersträvar vi isolering från omvärlden? Vill vi inte hellre vara ett öppensinnat samhälle med förståelse för människor och kulturer? 50% vill tydligen att Sverige ska vara en isolerad ö gjort på potatismos och en flagga med en köttbulle på. Om dom fick välja skulle nog alla även vara blonda och blåögda. Om dom fick välja skulle alla vara normtypiska och friska. Om dom fick välja skulle alla vara unga och heterosexuella. Nu har dom valt. 50% har valt att 90% av oss är orimliga i potatisland. Jag förstår inte hur den matematiken går ihop, men så har matematik heller aldrig varit min starka sida (jag har en del gemensam med Lövengrip märker jag nu). Men jag inväntar framtiden. Men oro och lite spänning. Och om det är något positivt som kommit ur denna röra är det den sammanhållning och kärlek som min del av 50% har. Det är värmande och fint. Det om något är hoppfullt.