Negars blogg - När rätten straffar våldsutsatta kvinnor och belönar våldsutövare

Jag tror det är viktigt att samhället förstår att för att en kvinna ska beviljas placering på ett skyddat boende behöver risken för kvinnans och barnets liv vara i aktuell fara. Det ska finnas ett överhängande hot av våldsutövaren som inte kvinnan kommer undan genom att exempelvis sova hos en vän eller försöka undvika på egen hand. När en våldsutsatt kvinna söker hjälp via kommunen träffar hon en handläggare. Handläggaren i sin tur lyssnar på kvinnans berättelse, vad hon utsatts för och gör en riskbedömning med hjälp av frågeinstrument som exempelvis SARA, PATRIARK eller Freda som är den mest använda inom socialtjänsten. Frågeformuläret tar upp frågor som slutligen ska ge en poängsiffra varpå man bedömer risken för fara. Resultatet av formuläret (som man behöver ta med en nypa salt), kvinnans berättelse och handläggarens bedömning ligger sedan till grund för en placering. Kvinnan och barnet placeras då tillsammans på ett skyddat boende, oftast samma dag eller om risken minimeras dagen efter, beroende på situation. So far so "good" (även om det inte alls är good att det är kvinnan som ska lämna allt när det är mannen som är fucked up).

Men, när en handläggare då får till sig en kvinna som blivit utsatt för våld och det finns barn inblandat har handläggaren alltid som skyldighet att göra en orosanmälan till socialtjänstens barn och ungdomsenhet. Där tar handläggaren över barnärendet och behöver utreda barnets situation. Detta är en mycket komplicerad del inom socialtjänsten och jag tror att på grund av att det tidigare inte varit prioriterat med dessa ärenden inom socialtjänst har dessa ärenden också ofta hamnat mellan stolarna med stora konsekvenser. Jag minns ett fall där jag hade gjort en orosanmälan till barnenheten för dom att handlägga barnperspektivet samtidigt som jag parallellt utredde den utsatta kvinnans ärende. Barnenheten har en skyldighet att kontakta pappan (som ofta är våldsutövaren) och förklara att barnet placerats i skyddat boende. Pappans ilska, frustration och frågor blir barnsidans huvudvärk. Men i det specifika fallet hade det varit dålig kommunikation mellan mig (kvinnans handläggare) och Kajsa (barnets handläggare) och vi hade av en slump bokat möte med våra klienter samma dag. Upp till mig fick jag en skakig kvinna för att hon nere i receptionen hade stött på mannens syster som var bokad på möte till Kajsa. Kanske inte så livshotande men absolut ett misstag som inte får ske. Efter den incidenten utvecklade vi våldshandläggare och barnsidan ett system för hur vi skulle ha våra bokningar för att inte upprepa samma misstag. Tillbaka till kvinnan och det/dom placerade barnen. När kvinnan väl placeras på ett boende, långt ifrån både mannen och hans umgängeskrets för att minimera chansen till att upptäckas börjar kvinnans andra process. Processen om vårdnaden för barnet.

I vårt Sverige, där lagar och processer ofta är till mannens fördel, behöver denna fråga prioriteras. Inte enbart för den våldsutsatta kvinnans skull, hon som fått lämna jobb, familj, vänner och trygghet, utan för barnets skull. För även om kvinnan är placerad tillsammans med barnet så är pappan (våldsutövaren) fortfarande vårdnadshavare och har därmed rätt att träffa sitt barn. Om kvinnan inte tillåter honom kan han anmäla henne för kidnappning av deras gemensamma barn. Under tiden kvinnan är placerad och barnenheten utreder pappan kan man försöka undvika kontakten men barnenheten har inte möjlighet att ta ifrån mannen hans vårdnad utan det behöver rätten göra baserat på vad enhetens utredning visar. Det är här systemet sviker våra kvinnor och våra barn. Det är här rätten inte tar hänsyn till kvinnans berättelse, våldet hon utsatts för och handläggarnas bedömning. Det är här rätten ofta bedömer att mannen visst ska ha rätt att träffa sitt barn trots att alla varningslampor blinkar rött. Kvinnan, som lever skyddat på grund av att mannen som med stor risk kan mörda eller skada henne, ska alltså dela umgänge med samma man. Hon ska våga släppa ifrån sig barnet till mannen som slagit henne. I ett av många ärenden jag hade förlorade kvinnan rätten till ensam vårdnad. Rätten bedömde att mannen har rätt att träffa sitt barn varannan helg. Detta beslut fattades trots att det fanns bilder på kvinnans blåslagna ansikte, kala fläckar på huvudet efter håret han slitit bort och blåmärken över hela hennes kropp. Men det är inte det värsta (eller bästa beroende på hur man ser på det) bevismaterialet som lades fram. Utan rätten fick också ta del av den inspelning som kvinnan lyckades spela in med mobilen hon hade gömt i sin BH. På inspelningen hörde man mannens vidriga ordval, kvinnans skrik, rädsla och gråt. Man hörde barnen skrika, gråta och vädja till pappa att sluta slå mamma. Rätten fick ta del av allt detta. Bevis på att barnen bevittnat det grova våld deras mamma utsattes för. Och ändå - trots det - blev mannen inte av med vårdnaden om barnen. Trots det skulle barnen tvingas vistas hos honom varannan helg, eftersom "rätten bedömer att barnen behöver båda sina föräldrar". Kvinnan i sin tur förlorade inte bara sina bästa år, sin kropp, sitt mående, sitt boende och sin stad. Hon förlorade även förmågan att lagligt kunna skydda sina barn. Hon är en av många kvinnor och dom barnen är några av många barn. Jag hoppas dom alla mår bättre idag och att dagarna som barnen spenderar hos sin pappa är trygga. Men så är det inte för alla. Så var det inte för Tintin. Han tvingades till sin pappa. Pappa som misshandlat mamma. Mamma som vägrade lämna Tintin eftersom hon visste vilken risk det innebar. Mamman som tvingades lämna Tintin till pappan. Pappan som dödade Tintin. Systemet är knas. Och jag är ingen expert men jag tror heller inte det behövs en expert för att förstå var felet ligger. Det behöver ske en ändring. Om inte för kvinnornas skull, åtminstone för barnens.