Ibland slår det mig med sådan kraft det otroligt sorgliga i att han inte kan prata. Hur ovanligt det är och hur orättvist det känns att just mitt barn hämmats på det viset. Talet som är så viktigt för människans välmående och faktiskt i vissa fall överlevnad. Att just min son inte ska ha den förmågan.

Att inte kunna säga ord. Jag älskar ord och brukar ibland tänka på hur många olika vis man kan använda ord och hur betydelsefullt det är att vara uttrycksfull. Att då min son inte ska kunna använda sin fina röst för att använda ord på samma vis som vi andra gör, gör så jävla ont ibland.

Ni vet, till vardags lever man i livet och gör det som krävs av en. Man är på jobbet, handlar, lagar mat, städar, äter. Upptagen helt enkelt. Men ibland mitt under möte eller när jag står i kön på Ica plötsligt drabbas av insikten att min son under hela dagen inte kunnat uttrycka vad han vill.

Under hela sitt liv har hans dagar varit tysta. Ord som kanske inte kunnat komma ut, eller ord som inte ens formulerats. Men oavsett vad så är det sådan oumbärlig sorg att leva med insikten av att ens barn lever i tystnad. Och den frustration det innebär för honom. Mitt hjärta går i tusen bitar.

Förutom dom grundläggande behoven som han själv inte kan ge uttryck för är det så mycket annat som missunnas honom. Att kunna ge uttryck för kärlek, för hat, för ilska, för missnöje. Jag får aldrig höra honom komma till målbrottet, viska en hemlighet, härma mig som barn gör, säga mamma, säga sluta, ropa på hjälp, skrika aj, göra brum brum ljud till bilar, säga tack för maten, berätta ett minne eller beskriva sina drömmar. Mitt barn lever i tystnad.

Nu finns det dom som menar att

”ja men han kanske uttrycker sig på annat vis”

eller

”ja men HAN vet inte om något annat”.

Men alla dessa argument eller försök till tröst är provocerande bullshit. Jag vill att han ska kunna tala. Jag önskar att han kunde tala, med ord. På svenska, på persiska, på engelska.

För hans skull. För min skull. För Celines skull.

Min högsta önskan i detta liv och alla liv härefter är att min son ska kunna prata. Att hans dagar inte ska passera i tystnad.

Ibland slår det mig med sådan kraft. Och idag var en sådan dag.