Nu har jag jobbat på geriatriken i snart 2 månader och kommit in i det arbetsflow jag trivs med. Och dagligen har jag samtal med äldre som ligger inne för diverse sjukdomstillstånd och dagligen får jag nya instinkter. Här kommer 5 av dom.

1: ålderdom är bara ett skal. Människan inuti den kropp som sitter framför dig är samma som hen varit i hela sitt liv. Och även om huden är skrynklig, musklerna svaga och håret vitt, så är insidan densamma.

Många av mina äldre känner sådan frustration över att kroppen inte längre orkar med och sätter stopp. För dom själva ser sig som samma person som under hela livet varit aktivt. Föreställ dig att din kropp inte längre lyder det du önskar göra. Allt från att prata, äta, gå till större saker som att resa, jobba eller dansa.

2: Äldre ses enbart som äldre. Inte som individer med trauman att bearbeta eller kanske personer som blir våldsutsatta. Som om livet som gammal enbart handlar om att existera.

När jag jobbade som kurator på VC hade jag några äldre patienter, i vissa samtal framkom det vilket livligt sexliv dom har och hur viktig den är. Precis lika viktigt som både mig och dig. Idag sa en av patienterna ”jag behöver samtalsstöd men det känns som att ingen bryr sig om att jag behöver det för att jag är gammal”. Alla fördomar vi har av äldre, inte bara förminskar deras varande och behov, utan hämmar även den vård dom kan tänkas behöva.

3: jag läste någonstans att man inte ska referera till äldre som ”farbrorn” eller ”tanten”, utan istället som ”killen” eller ”tjejen”. Det har jag tagit med mig till arbetet, och förutom det har jag i mina samtal mött alla patienter som mina egna jämnåriga.

Flera har tackat mig för att jag inte säger ”GODDAG GODDAG” eller skriker artikulerande när jag pratar. Mina samtal är som vilket annat samtal som helst och alla har varit nöjda hittills. Det kan sväras eller skrattas åt något skitsnack som något av oss säger. Det är upplyftande att se en ny vän i personen framför mig och inte en gammal skör människa utan sin egen äganderätt.

4: Dom äldres livsberättelser är något av det bästa jag vet. Vad dom har levt!

För ett tag sedan pratade jag med en 98 årig tjej som berättade när hon jobbade i häktet. Hon jobbade där fram tills hon var 70 år och sa att alla intagna älskade henne. Hon pratade med sådan värme och omtanke om dom intagna som om dom vore hennes söner.

En annan berättade om sin resa från bondson till bankchef. En tredje om sin flykt och livet i hemlandet. Varje samtal för mig är guld och ingen lämnar så stort avtryck som mina patienter på geriatriken.

5: Våra äldre är ensamma. Och det är sån otroligt sorglig insikt.

Många har förlorat sina bästa vänner, partner och även barn. Det finns 90+are utan någon anhörig eller vän. Som sitter ensamma hemma dag in och dag ut. Hemtjänsten kanske kommer förbi 15-20 min men sen är det tystnad alla dygnets minuter. Ingen att ringa, ingen som besöker.

”Alla bara dör. Det är rätt oförskämt” sa en 97 åring till mig. Hon grät och var ledsen över ensamheten som skulle möta henne när hon skulle hem från sjukhuset.

Varför finns det inga bokklubbar eller träffpunkter, undrade hon. Och innan jag hann svara att det finns på vissa ställen fortsatte hon ”inte med massa tråkiga gubbar och gummor, utan med roligt folk”

Och jag tror, när och om man blir så gammal med minnet i behåll, så är det en enorm ensamhet man kommer mötas av.

Jag önskar det fanns något vi kunde göra. Skapa ett forum - ”kompisar till äldre”. För vi behöver inte matcha gamla med gamla. Det gamla är bara fasaden. Vi behöver bara matcha människor med människor och bryta isolationen.