Det är inte förrän man själv hamnar i olika situationer som kräver anpassningar, som man inser bristen på dessa.

Som när du ska slänga glasspappret du håller i handen och inser att det finns alldeles för få papperskorgar i parken. Eller när du behöver sätta dig och vila men inte hittar någon sittbänk i hela gallerian. Det är situationer vi hamnar i som öppnar upp våra ögon för hur vår omgivning ser ut.

När jag blev mamma för första gången blev jag så imponerad av Kista gallerians amningsrum. Ett helt rum med sköna fåtöljer, micro, vatten och skötbord. En fristad kändes det som. Så bevisligen upptäcker vi även anpassningar som vi tidigare inte var i behov av. Det senare är vad ett rikt och inkluderande land borde erbjuda sina invånare.

I flera år har diskussionen om manliga, kvinnliga och könsneutrala toaletter varit i loop. En del är för, andra emot. Jag personligen tycker att alla tre borde vara tillgängliga. Men viktigare än den debatten, var kvinnor ska kunna kissa utan att riskera våldtäkt och var hen ska känna sig hemma, anser jag att diskussionen om handikappanpassade toaletter borde vara.

Min vän Victoria har skrivit ett inlägg om bristen av anpassning i dom så kallade handikapptoaletterna och jag förslår att ni alla läser det inlägget (@kalasklister). Därefter föreslår jag att ni förutom att dela hennes inlägg även skriver ett eget inlägg, likt detta, med er egen take på det här med handikapptoaletter.

Vi har alla olika läsare och publik, och vi vet bäst hur vi ska nå dom med våra ord och vårt perspektiv. Och ju fler perspektiv och ord som belyser en sak desto större spridning får det såklart.

Vi som har barn som inte använder toaletten på det vis som normen utgår ifrån blir så otroligt låsta när vi kommer in i en toalett där det varken finns utrymme eller verktyg för att byta blöja på ett storvuxet barn. Föreställ dig själv att din bebis är 9 år och du behöver byta blöja. Ett miniskötbord är inte mycket till hjälp. Att behöva lägga ner sitt barn på golvet är ovärdigt varje människa så därför blir iaf vi väldigt hämmade av att röra oss ute.

När jag är ute med Celine, oavsett var vi är, brukar jag alltid försöka uppmärksamma henne på omgivningens (bristande) anpassningar. Inte direkt belysa som en fröken utan snarare slänga med meningar som;

”Hur ska man ner här om man har rullstol?”

”Här skulle Niro inte kunna gå”

”Oj så bra gunga för dom som har rullstol”

”Va bra att knappen låter så att dom som inte ser vet när dom ska över” osv.

Jag kräver varken bekräftelse av henne eller att hon också ska poängtera saker hon ser, utan mitt syfte är enbart att så ett frö och vidga hennes perspektiv. För oavsett vad hon jobbar med i framtiden vill jag att hon alltid ska ett inkluderande synsätt. Alla ska få plats i hennes värld.

Och därför vill jag även skicka med er detta, observera din omvärld. Hur ser lekplatsen ut, toaletterna, din arbetsplats, dina barns skola etc etc.

Se, belys, kräv förändring.

Inkludering kommer inte av att exkluderade ska kräva det, det kommer av att andra på eget bevåg inkluderar dom exkluderade.