Jag var nyligen fyllda 6 år när jag fick uppleva min första sommar i Sverige. Jag hade bott här i några månader och hade fram tills sommaren kom mest lärt mig att det är kallt, mörkt och ganska ensamt. Men på sommaren var det som att ett skynke togs bort från himmelen och dom mörka dygnen omvandlades till ljus. Det blev aldrig mörkt i Norrfältsviken där vi bodde under sommarhalvåret, oavsett om det var morgon eller natt.

Jag, mamma och pappa brukade promenera ner till sjön genom skogen. Och jag minns att mamma älskade nyponrosorna vi passerade vid några hus. Hon ville stanna, dofta och ta bild vid dom rosa blommorna, för att skicka till sin syster. Jag fick lov att ta en bild på mamma och pappa. Bilenvinkeln är nerifrån, för jag var så liten. Och det var från den vinkeln jag såg världen då.

När skogsstigen kom mot sitt slut kunde man skymta sjön och jag minns att pappa brukade säga ”kolla så vackert” men att jag inte såg det förrän några steg senare. Allt uppenbarar sig lite senare när man är liten och kort.

Vid sjön fanns en dansbrygga som spelade musik på somrarna. Och på dansgolvet dansade vackra blonda kvinnor med vackra blonda män. Kvinnorna hade klänningar som flög fint i deras svängar. Blommiga, ljusblåa och vita.

Jag, mamma och pappa var dom mörka. Vi stack ut. Men då, år 1990 i Norrfältsviken var det inget dåligt. Vi blev välkomnade med nyfikenhet och vänlighet. En man frågade mamma ”får jag lov?” Och mamma fnittrade och pappa sa leende på turkiska ”dansa med honom”. Jag satt på en bänk och såg mamma dansa med en blond man och undrade när han skulle lämna tillbaka henne.

När vi flyttade till Malmö från Kramfors brukade vi varje sommar få vykort från Bengt och Gunilla. Vilka är det?, frågade jag pappa

Det är mina första svenska vänner, sa pappa

Hemma i den röda stugan i Norrfältsviken brukade jag kolla på Bolibompa kl 18.15. Jag förstod inte allt dom sa men låtsades att jag gjorde det. Sen sa jag till pappa;

”Adjo boedji blubbi bibo” och trodde jag pratade svenska. Pappa svarade att jag var så duktig men behövde öva lite mer.

Min pappa lärde sig svenska på 6 månader. Sedan hjälpte han andra nyanlända flyktingar med språket. Han var så omtyckt av alla i Kramfors och jag tittade på honom med en sådan beundran.

”Tänk att min pappa kan svenska, någon dag ska jag också kunna det!”

Jag älskar mina första minnen av Sverige. Trots att saknaden till Iran och mina släktingar var så stor så kände jag direkt att Sverige var mitt hem.

Grattis Sverige och tack!