Sitter toppless på min trall, solar, dricker kaffe och bara tittar utan den tickande stressen som annars brukar knacka på min axel. Ebbi sover fortfarande där uppe. Själv vaknade jag kl 6. Det är vår första morgon utan Niro hemma. Igår fick han sova på sitt korttidsboende för första gången. Celine ville sova över hos sin syster (hennes bästa vän men dom är systrar enligt dom själva) för att fira att ”dom tagit studenten från fyran”. Det lämnade mig och Ebbi för oss själva att försöka klura ut vad man gör med sig själv och varandra när inga barn kräver ens ständiga uppmärksamhet och uppsikt.

Vad gör man? Vi började med att vara 1.5 timme försenade till studentfesten vi var bjudna på, eftersom vi tydligen inte har förmågan att hålla tider om det inte är så att vi är under stress, som vårt dagliga liv så generöst tillåter oss att vara 😏. Tid är ogreppbart, speciellt när den är ämnad åt en själv. Så otroligt lyxigt. Som att få en säck med pengar som man bara får spendera på sig själv och inte på barnen.

Så här sitter jag nu och har hela dagen framför mig. Planlös, sysslolös, ansvarslös.

Nackdelen med att få ta del av denna form av vila som folk tar för givet, är reaktionen det skapar inom en när man inom kort är tillbaka till sitt vanliga liv. Jag tror att många tror att vilan ger återhämtning och ork, och det kanske den gör - jag vet inte ännu. Men jag tror att den även kan göra en (mig) nedstämd. Nedstämd över kontrasten mellan å ena sidan detta vilotillstånd och å andra sidan vardagen med ständig uppsikt och aktiverade tentakler. Nedstämd över att vi skulle få kunna ha detta mer än bara 2 dagar per månad och att denna vila och vardagslugn beslutas av andra människor och inte av oss. Det gör mig arg att personer som lever detta normala, vanliga, beslutar att vi som inte har det, endast får ta del av det 2 dagar. Inte mer. Det ska räcka.

Men jag ska försöka att inte spendera dagen och framförallt inte den här varma morgonen på att vara arg på missunnsamma handläggare. Utan jag ska sitta här i solen med mitt kaffe och få färg på kropp och sinne. Och förvånas över mig själv som solar toppless med obryddheten som nuförtiden identifierar mig som person.

Grannarna får väl skymt av en stillasittande nakenfis och inte en som springer efter ett barn som en virvelvind. Det borde vara värt något bara det i sig.